Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Vitkonst. Av Ellen Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ellen Nor de n streng
Serviett från Kronobergs Läns
Hemslöjd. Modern schablontyp.
Bokens andra del: Damastduktyg vävt efter
förenklade metoder (ej, fast det ligger
snubblande nära, att förväxla med de »lättnader
för vävaren» som förf. förut talar om) skildrar
en ganska stor omvälvning i den svenska
damastens historia. En ny teknik gör på
1800-talet denna vävning tillgänglig för ett större
flertal — nu till skillnad mot förut —
övervägande kvinnligt. Det inspirerande
uppslaget får nu vika för allmänna mönsterböcker,
den personliga yrkesinsatsen för kurser. Men
trots den likriktning, som därmed följer,
visar ännu månget duktyg att gamla
förebilder inte alldeles hade glömts. Så t. ex.
säger förf. att »duktyg vävt på Vrams
Gunnarstorp (Skåne) anses höra till det mest
utsökta som någonsin vävts i vårt land». Och
duktyg från Gävle och Gotland ger prov på
»inte blott skicklighet utan även ett klart
och säkert omdöme».
Och så är vi framme vid 1900-talet, då
Föreningen för svensk hemslöjd, länens
hemslöjdföreningar, vävskolor, däribland
Johanna Brunsson i Stockholm samt
Handarbetets Vänner ger denna verksamhet hägn och
stöd. Ett präktigt duktyg tillverkas.
Särskilt utmärker sig Värmlands hemslöjd
genom en damast tekniskt av de yppersta
egenskaper, tack vare mera sällsynt goda krafter:
fru Anna Wettergren-Behm och godsägare
C. G. Widlund.
Men inte endast metoderna förenklas: i
allmänhet även mönster och — estetiska
värden efter tidens krav och väl också
förutsättningar. Blommor är fortfarande
förebilder. De hör ju damasten till. Men de
inspirerar ej. De utnyttjas. Ettdera de radas upp
efter varandra i trådrät noggrannhet, ibland
tätt gyttrade, eller sticks in i så geometriskt
tillrättade linjer — rutor — att det
ursprungliga namnet »damastdräll» här verkligen
vore på plats. Om dräll förvisso intet annat
än gott! Rätt skött kan den bli glänsande
den med. Men aldrig når den upp till den
fägring, stämning och framför allt den
rörelse, som är damastens företrädesrätt och
märke, genom linjer som böljar »som musik»
för att låna en väl väld bild från ett annat
konstens område. Typiskt är det svar en ung
man gav, då han kom hem från en större
herrmiddag och på kvinnligt sätt intervjuades
om bordet var festligt dukat: »Ja, så pass
det nu kunde vara, då duken bara var
vanlig dräll.»
Naturligtvis finns det också här undantag
som lyser som pärlor i denna 1900-talets
damastkultur, där man således skulle kunna
särskilja tre typer, stiliserat uttryckt:
schablontypen, drälltypen och den konstnärliga
typ som — växlande —■ dels återger eller
tillämpar gamla förnäma mönster, dels med
inspirationens sprudlande skaparkraft
frambringar nya, tidsstämplat vackra och
originella. Förf. ger med fotos prov på alla, men
avhåller sig här klokt från alla
värdeomdömen. De framgår ändå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
