Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två hyllningsdikter tillägnade Gustav v. Paykull. Ett litet bidrag till skandinavismens förhistoria. Av Bruno Lesch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två hyllningsdikter tillägnade Gustav v. P a y k u l 7
år senare, föredrog han att hålla sig till den
helt opolitiska linje ämnet ju närmast
anvisade. Utöver namnet Skandien är det ej
möjligt att i hyllningsdikten finna minsta
spår av politik. Men denna beteckning
liksom Skandinavien och skandinav —• vilka för
övrigt först nu börja vinna insteg i
språkbruket — anger i och för sig ett nordiskt
program. Bortsett från detta och andra av
föremålet och tillfället betingade drag, är
dikten väl närmast ett uttryck för den
köpenhamnska livsglädje på 1790-talet, vars
hängivne tolk annars var Rahbek. Den lyder:
Til min Ven
Gustaf Paykull
av
P. A. Heiberg.
Tit med Ærefrygt man taler
Om en fordums Hædersmand,
Der blandt Piger og Pocaler
Graanede i Grækenland.
Hver som elsker Viin og Piger,
Hver hvis Sjel ved Sangen stiger,
Kjender vist Anacreon.
Ham, med al sin Guddoms Styrke,
Phæbus gav sin Digteraand;
Amor Kraft at Skiönhed dyrke;
Bacchus Bægret i hans Haand.
Stedse sang han: »Ven, glem Sorgen!
Elsk og drik i Dag! — i Morgen
Banker Döden paa din Dör!»
Men hvad Under vel, at lutter
Honning fra hans Læber flöd!
Grækenland har skiönne Glutter,
og dens Viin er nectarsöd.
Pigers Kysse og Pocaler
Skabe selv blandt Cannibaler
Mangen halv Anacreon.
Du, hvis Harpe Phæbus stemmer
I det evig kolde Nord!
Der hvor Solen Jorden glemmer,
Der hvor ingen Ranke groer!
Ven! på hvilke skjulte Veje
Vandt Du Dig till Arv og Eje
Tejer-Bardens hele Aand.
Sikkert Snillets Guddom kjendte
Svenske Pigers Tryllemagt;
Og den Viin Dig Bacchus sendte,
Var for Dig tilsidelagt.
Den til hvem de Piger smile,
Over hvem to Guder hvile
O! han er alt hvad han vil.
Lad os om vort Bæger hænge,
Venner! Bacchi Epheukrands!
Leve Harpens gyldne Strænge!
I.eve Piger, Viin og Dands!
Höit i Chor vor Sang sig hæve:
Længe siunge, længe leve
Skandiens Anacreon!
Kiöbenhavn, den 2 Julii 1796.
Detta låter ju mera välment än
övertygande. Paykull hörde ej längre till de unga —
han höll på att fullborda sin fjärde dekad —
och var knappast heller så anakreontiskt yr
som han framstår i dikten. I sitt enskilda liv
hade han för övrigt på senaste tiden
genomgått mycket. Efter blott fyra års äktenskap
hade han förlorat sin hustru, Anna Elisabet
Ehrensvärd, och knappt ett år därpå gift om
sig med Johanna Möller, dotter till en
brukspatron. Ungefär samtidigt härmed hade han
också lämnat den frie litteratörens och
vetenskapsmannens liv, som han frestat
alltsedan han ett årtionde tidigare tagit avsked
från utrikesexpeditionen. Han hade år 1794
återinträtt i verket som förste
expeditionssekreterare och två år senare — kort fore
resan till Köpenhamn — erhållit kansliråds
titel. Det var alltså en medelålders
tjänsteman, som nu, huvudsakligen på grund av
meriter från yngre år, särskilt sina
översättningar från grekiskan, utnämndes till
»Skandiens Anakreon».
En allmännare betydelse äger ju
hyllnings-kvädet som en av de fasta punkterna i »Det
skandinaviske Literaturselskabs»
uppkomsthistoria. Det har redan antytts, att
sällskapets egentliga födelsestund — om vi hålla oss
till själva idén och namnet — på grund av
diktens datering måste förläggas till början
av juli, alltså något längre tillbaka i tiden,
än man vanligen funnit möjligt i betraktande
av att de första praktiska
grundläggningsåtgärderna läto vänta på sig ända till början
av oktober. Det långa dröjsmålet med dessa
finner dock enligt min tanke en rimlig
förklaring i det mycket invecklade förhållande,
vari de intresserade danska litteratörerna
stodo till varandra. Heiberg och Rahbek, som
spelat en framträdande roll vid samkvämet
på Skydebanen (där ju dock Nordia-klicken
stod för värdskapet), hade uppenbarligen
ännu ett gott stycke kvar till den
fullständiga försoning, som utgjorde en förutsättning
för samarbete. Och tagna var för sig hade de
skäl att tveka inför initiativets börda.
Rahbek var en lätt antänd entusiast men över
huvud ingen handlingens man, och Heiberg
levde tydligen under alltför starkt intryck av
sina motgångar för att kunna framträda som
pådrivare i detta fall. Under sådana
omständigheter är det förklarligt, att initiativet
gled över till Höst, Nordia-traditionernas
ömtålige vårdare. Denne hade vid festen på
Skydebanen känt sig stött av Heibergs Brage-
2 77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
