Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Om litterära förbindelser mellan Sverige och Böhmen. Elof Tegnér—Oscar Wijkander. Av Antonín Veselý. Översättning från tjeckiskan av Erik Frisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anton in V es ely
framgång. Intressant är, att det i
manuskriptet förekommer en strykning av censuren,
som tog anstöt av ett ställe, där det lyste
fram något av amerikansk frihet i religiösa
frågor.
När Bertha Malm försvunnit från
repertoaren, lät översättaren trycka pjäsen i Lumir.
Detta skedde icke för att fylla spalter i den
publikation han utgav. Om vi beakta nivån
hos Lumir, vars årgångar under Slådeks tid
som redaktör ännu i dag äro den värdefullaste
källan till kännedom om vår litterära kultur
under de sista årtiondena av det gångna
seklet, innebar det en särskild hedersbevisning,
att hela dramat trycktes där. Det innebar
också, att Bertha Malm stod Slådeks hjärta
särskilt nära. Genom tryckningen spriddes
kännedomen om detta svenska drama under
åttiotalets lopp, så att ännu i dag nästan var
och en av oss, som minnas den tiden, också
erinrar sig detta skådespel, även om han icke
sett det framföras på scenen.
Fyra år senare ingrep den svenske
dramatikern åter i vårt teaterliv. År 1888
uppfördes på Nationalteatern hans »Madeleine
Bunge». Eftersom Slådek just då ej kunde
åtaga sig översättningen, måste
teaterledningen tillgripa den tyska översättningen,
efter vilken den själv valt stycket. Kanske
var det uppförandet av Madeleine Bunge i
Antwerpen, som åstadkom, att stycket
införlivades med vår repertoar.
Medan Bertha Malm hade den turen att
göra sin entré hos oss vid en tidpunkt, då det
rådde en viss vapenvila i våra litterära fejder,
inföll framförandet av Madeleine Bunge
mitt i den stridsstämning, som härskade, då
vår teater skakades av den realistiska
riktningens anlopp. Den kritik stycket fick
berodde på till vilket parti kritikerna bekände
sig. Skådespelet blev det vapen, med vilket
det ena partiet bekämpade det andra. Denna
gång kan man f. ö. tala icke blott om olika
partier utan även om olika generationer. Det
blev en förevändning för utkämpandet av heta
duster mellan generationerna. Talesmannen
för lumirovtserna, Jaroslav Vrchlicky, finner
det vara en oas »att på scenen höra en
civiliserad människa, som även där han tecknar
efter verkligheten och sanningen, icke
förgäter, att han är en konstnär, att han icke
talar till barn, som äro nöjda med varje
absurditet, utan till tänkande, bildade
människor, som fordra något mer av konsten än att
den skall vara en trogen spegelbild av alla
möjliga samhälleliga oarter och manér, som
icke äro värda konstnärlig observation».
Kuffner, Nårodnf Listys teaterrecensent,
uttalade sig ännu bestämdare. »Det är en fransk
komedi, fransk till innehåll och form men ett
så vackert arbete, att den främste konstnären
i Paris med heder skulle kunna signera det.»
Wijkander är för honom »icke någon tom
efter-apare utan en man, som har egen kraft och
bevarat sin skapande självständighet».
Men det fanns också åskådare, som förblevo
likgiltiga. Nära dessa står Fr. Zäkrejs.
»Styckets största fel», läsa vi i hans recension,
»är att det parisiska ämne, som så grundligt
tråkat ut oss, nu kommer tillbaka finpolerat
—■ från Sverige.» M. A. Simåcek konstaterar,
att »uppmärksamheten är spänd ända till
slutet, tanken är sysselsatt, men hjärtat
förblir kallt. Vi ängslas icke för någon, glädjas
icke med någon, beundra på sin höjd tekniken
i sammanställandet av figurer och scener.»
Ännu skarpare formulerad är en recension av
den unge författaren Vilém Mrätfk. Han
erkänner det intressanta, ställvis
verkningsfulla och säregna arbetet, »men redan nästa
dag är spelet som helhet utplånat ur minnet.. .
Sådana stycken råka alltid illa ut». Jämföra
vi Mrätiks omdöme med Vrchlickys, se vi
tydligt, att Madeleine Bunge bidrog till att
skilja de två partierna åt, av vilka det ena
slog vakt om realismen, det andra spjärnade
emot denna eller åtminstone dess ytterlighet,
naturalismen, och samtidigt till att skilja två
generationer. Ty ekot av det svenska
skådespelet var ett åskådligt förebud till den
generationsuppdelning, som senare, i början av
nittiotalet, ledde till de ungas öppna och
hänsynslösa kamp mot nestorn bland skalderna,
Vrchlicky.
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
