Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Om litterära förbindelser mellan Sverige och Böhmen. Elof Tegnér—Oscar Wijkander. Av Antonín Veselý. Översättning från tjeckiskan av Erik Frisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om litterära förbindelser mellan Sverige och B öhrn en
nomiska omständigheter, använde han
honoraret för översättningen av Bertha Malm till
något som på den tiden otvivelaktigt ansågs
som ett lyxföremål men som samtidigt bevisar,
att han följde med sin tid: en fotografiapparat,
som han kallade Bertha Malm. Slådeks
namnval mister sin skenbart paradoxala udd, om
vi ge akt på hur vår kritik mottog det svenska
skådespelet. Som en känslig fotografisk plåt
uppfångade Bertha Malm troget den
samtida ställningen inom vår litteratur- och
teatervärld.
I vårt litterära liv hade omkring 1880 den
kosmopolitiska riktningen besegrats vid
sammandrabbningen med den nationella
riktningen. Striden hade dock djupare motiv än
blott och bart en tvist om behovet eller
gagnlösheten av att fasthålla vid de främmande
mönster, med vilka de förut nämnda
lumi-rovtserna framträdde. De mest avgjorda
företrädarna för denna skola voro nämligen i
själva verket anhängare av mottot »konsten
för konstens egen skull», medan deras
motståndares lösen var »konsten åt livet». Utom
dessa allmänna paroller stod redan i början
av 70-talet en annan motsättning i förgrunden
för den litterära diskussionen: idealism eller
realism, men trängdes på 80-talet undan av
en annan: realism eller naturalism.
Huvudrepresentanterna för den gamla generationen,
som snart skulle skjutas åsido av en ny,
uttalade sig nästan enstämmigt för ett slags
förening av realism och idealism. Och deras
efterträdare i Lumirskolan gingo från dessa
teoretiska betraktelser till praktiskt studium
av utlandets stora skaldeverk. När Slådek
ger sin kamera namn efter det svenska
skådespelet, kan man sålunda däri se en anspelning
på diskussionen om konstens berättigande
som en fotografi av livet. Bertha Malm
framfördes här samtidigt med att idén om en
idealiserad eller, som man här sade, poetiserad
realism fick nytt eftertryck under kampen mot
naturalismens konstnärliga faror och samtidigt
med att den nyttighetsriktning mera öppet
framträdde, som dittills oklart höjt sin röst
för nationalism i konsten.
Jämte den entusiasm, med vilken varje
nyhet hälsades under Nationalteaterns första
säsong, hade alltså även den gynnsamma
tidpunkten för framförandet del i att Bertha
Malm mottogs så varmt. De ledande
tidningarna och revyerna uppmärksammade stycket,
några av dem behandlade det synnerligen
utförligt. Man gratulerade teaterdirektionen till
att »ha kunnat emancipera sig från den forna
schablonen, enligt vilken vi tanklöst
anammade allt, som gått — om så bara en enda gång —
över Wiens scener», och uttryckte sin
förvåning över att icke stycket förr förekommit på
de europeiska scenerna. Det skulle föra oss för
långt att citera alla de smickrande epitet, som
tillades Wijkanders skådespel, om vilket en
recensent skrev, att det endast skulle ha behövt
komma från det franska författarskrået för
att »dettas så väl ordnade reklam redan för
länge sedan skulle ha spridit det till alla
världens hörn», och en närmare jämförelse
med franska pjäser resulterade i det märkliga
erkännandet, att det svenska stycket på ett
verkningsfullt sätt fått fyra akter att rymma
ett tema, vars verkan en fransk författare
skulle ha försvagat genom att tänja ut det till
fem. Särskild uppmärksamhet förtjäna
emellertid tvenne omdömen, som kommo från
litterära läger i fejd med varandra om
kosmopo-litism och nationalism i konsten. I Slådeks
organ, Lumi’r, förekom en icke undertecknad
recension (troligen av Vrchlicky) och i Osvëta
ett utförligare omnämnande, skrivet av Fr.
Zåkrejs, den främste kritiske talesmannen för
det nationella lägret. De båda recensionerna
gå icke så mycket isär som man skulle tro.
De ha t. o. m. något gemensamt: till skillnad
från alla övriga referat, som äro idel lovord,
leverera de kritik. Den första meningen i
Lumi’rs recension är intressant. »Det sociala
dramat Bertha Malm är ett allvarligt stycke
och högst intressant, och det länder vår publik
till heder, att den låtit hänrycka sig av denna
till synes hårda men i sin helhet starka och
uppfriskande verklighetspoesi.» Sedan följa
anmärkningar, som mest gälla en tendens,
som icke var tänkt till slut, den moraliska.
Medan företrädarna för »1’art pour 1’art»
finna styckets brister bestå i dess moraliska
dräkt, uttala representanterna för
nyttighets-riktningen klander av rent estetisk art: en icke
nog dramatiskt stegrad handling. Protesterna
mot att vår dramatiska originalproduktion
skulle efterapa mönster, som vore i stånd att
försumpa den, försvagades genom
erkännandet, att »författaren till Bertha Malm arbetar
skickligt i nationell anda, ställvis mycket
poetiskt och överallt effektivt».
Efter ett sådant mottagande förefaller det,
som om Bertha Malm skulle ha hållit sig kvar
på repertoaren en längre tid. Men för våra
dåvarande teaterförhållanden voro t. o. m. de
fem föreställningar det upplevde en ansenlig
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
