Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten aj Geijerstam
mindre, och de båda begåvade eleverna Mai
Zetterling och Jan Molander var kanske väl
hårt regidrivna. De liksom framför allt Mimi
Pollak och Åke Claesson i ett par mindre,
älskvärt komiska gestalter gjorde emellertid
strålande insatser.
Henri Nathansens Innanför murarna har
spelats förut på Dramaten, dels spelåret 1912
—-13, dels vid ett gästspel av Det Kongelige.
Skådespelets patos ligger framför allt i den
judiska författarens modiga betonande av
juden som främling, hans tro på en
humanism, som kan överbygga rasgränserna utan
att sudda ut dem. Nathansen, som själv dog i
landsflykt förra året, hade fått uppleva de
sista årtiondenas hårda bakslag för all ljus
framstegstro. När nu skådespelet återupptogs,
innan Hitlerkriget var slut, kom världsläget
inte dess förtröstan att verka antikverad utan
gav den en tillsats av patetisk storhet.
Föråldrat är stycket snarare i sitt förhärligande
av den allsmäktiga familjen. Vad som gör
det friskt och levande som teater, är den
intima realismen i miljöskildringen. Den gjorde
gott för skådespelarna, det märktes, och den
kändes välgörande för oss i salongen. Ibland
längtar man — och detta är inte menat som
någon programförklaring utan bara som en
stilla suck efter omväxling —- från tablå- och
sketchdramatik till människor, som tre eller
fem akter igenom sitter still kring ett bord
och diskuterar igenom sina problem, så att
både rollframställarna och vi grundligt hinner
lära känna dem.
Carlo Keil-Möller hade satt pjäsen i seen
med fint sinne för den traditionsbundna
dansk-judiska hemmiljön. Även om
föreställningen självfallet inte gick upp mot det danska
gästspelets, stod den mycket högt. Ivar Kåge
och Tekla Sjöblom gav ett par skickligt
utformade porträtt av gamle Levin och hans
hustru, även om gubben kunde ha gjorts
intressantare och hustrun varmare moderlig;
samspelet dem emellan var utsökt. Olof
Winnerstrand, Renée Björling, Frank
Sundström, Dora Söderberg m. fl. bidrog till att
skapa det i ett sådant stycke särskilt
nödvändiga intrycket av jämnt ensemblespel. Uno
Henning kunde genom själva masken och ett
behärskat spel i en ganska otacksam roll ge
en fängslande bild av en förfinad judisk
intellektuell. Holger Löwenadler chargerade
avgjort Jakob Levins roll, det gjorde
Johannes Poulsen’ inte mindre, men gav ett nytt
prov på den vis comica, som kommer en
att undra om han inte bl. a. har en
framtid i de stora komiska uppgifterna.
Nu följde på Dramaten de stora
programmen slag i slag. Först kom Strindbergs
Kronbruden, som fortsatte den serie
Strindbergstolkningar, varmed Olof Molander skrivit in
sitt namn i vår odlings historia. Molanders
iscensättning av Kronbruden hade tidigare
vunnit en uppmärksammad framgång i
Finland, den kom nu på Dramaten att
sammanfalla med hans 25-årsjubileum som regissör.
Lika litet som man kan säga, att teaterns
hyllning för jubilaren var riktigt helhjärtad,
lika litet blev föreställningen det evenemang
man hoppats på. Först och främst måste
jag erkänna, att jag inte i Kronbruden kan
se den stora teaterdikt, man velat göra den
till. Lyckligtvis har Strindbergs ursprungliga
planer på en dramatiserad hembygdsskildring
och utvecklingshistoria från det vid
sekelskiftet gouterade hembygds-Dalarna
genombrutits av hans personliga upplevelser. Dramat
om Kärsti har blivit ett för Strindberg efter
Inferno typiskt spel med temat
brott-skuldförsoning. Men alltför mycket halvsmält
hemslöjdsgods och oäkta landsmål dröjer kvar.
Försoningen är konsekventare genomförd
än i kanske något annat Strindbergsdrama.
Men så har det också varit lättare att låta
en kvinna böja knä! Det är inte utan att man
saknar trotset i botgöringen. —
Föreställningen var för opoetisk, det gäller regin och
särskilt tolkningen av huvudrollen. Det
rörande och folkviseaktiga i stycket dödades
till en del, särskilt i första tablån på
fäbodvallen, av teatraliska drag i dekorationer och
iscensättning. Spökerierna i kvarnkammaren
framställdes för påtagligt. Gerd Hagman,
som förmodligen lånats till teatern för att
svara mot den bild av Kärsti, iscensättaren
åsyftat, gjorde Kärsti så hård och omänsklig,
att man kanske kunde förstå den hyggliga
Mats kärlek men absolut inte de små barnens
partitagande för denna flicka, som
ovillkorligen borde ha skrämt bort dem. Denna
tolkning av dramats huvudroll var nog skicklig,
och den var konsekvent genomförd, men den
förtog dramats möjligheter att gripa. Nu
fascinerade Molanders konst endast i enstaka
scener: bröllopståget i Kvarnkammaren i
makaber Döderhultsstil, scenerna i soldattorpet,
där Kärsti skändas av de andra kullorna och
har sitt avgörande samtal med länsman (Hugo
Björne) — denna geniala seen, där
farbrorsvänligheten glider över i förhör. Slutscenerna,
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
