Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten aj Geijerstam
Anders de W a hl och Olof Sandborg
i »Ödestimmen».
Dramatiska Teatern.
En rent kuslig aktualitet fick vid den sena
svenska premiären av Ödestimmen andra
akten, skådespelets centrala. Den utspelas i
kejsar Felix III:s arbetsrum, där
självhärskaren under magnifika åthävor inhämtar
politiskt vetande genom att slå på måfå i bibeln
eller genom att kalla fram skuggorna från det
stora förflutna: den stora fältmarskalken och
den stora historiefilosofen. Denna bild av en
Caesar, vacklande mellan sjuka sammanbrott
och storhetsvisioner, och ängsligt hämtande
råd ur andra källor än förnuftets, känner
man ju igen; den sammanbinder händelserna
1914 med händelserna 1939. I
historiefilosofens myter om herrefolk och världsherravälde,
om blod och ras får man en påminnelse om
hur hugskotten i Mein Kampf hämtat näring
ur mera skolade hjärnors ideer årtionden
tidigare. Den tyska storhetsmyten har en
farligt lång tradition. Anker, statskanslern, för
det ärligt prövande förnuftets kamp mot
dessa suddiga ingivelser ur töckenvärlden.
I denna andra akt har Hjalmar Söderberg,
låt vara utan hänsyn till teaterns krav på
koncentration och omväxling, givit stommen
till ett betydande idédrama. Men
inlednings-och slutakterna med de konventionella
tillläggen ur Ankers privatliv är i stort sett miss-
lyckade. När jag — liksom andra kritiker —
påpekat att Ödestimmen vid sitt
framförande hade behövt stöd av en gynnsam
tidpunkt (t. ex. — om det hade varit möjligt
—-kort efter krigsutbrottet 1939), är det därför
att detta nobla idédrama som teaterstycke
tycks mig tämligen misslyckat.
Dramatens föreställning var kanske en
smula fantasilös (i Rune Carlstens regi).
Spelet inte på alla händer gott, men på några
lysande.
Anders de Wahl, vilken som Anker haft sitt
enda sceniska framträdande under spelåret,
verkade kanske mera sorgset desillusionerad
från början än man väntat av denne
statsman, som av författaren getts drag av både
honom själv och Karl Staaff (skådespelet
innehåller ju även en uppgörelse med 1914
års svenska ideer). Men snart visade sig de
Wahls Anker även kunna slåss muntert och
effektivt (i mottagandet av »folktåget»). De
Wahl förmår ju som ingen annan svensk
skådespelare ge illusion av en betydande
människa med pondus och idealitet.
Dödsscenen, styckets sista, gjordes med gripande
konst. Den erinrar för övrigt en smula om
Cyranos.
Uno Henning som kejsaren gav i en mask,
som påminde om både förebilden (Wilhelm
II), Karl XII och Heidenstam som ung, med
utstuderad konstmässighet en hysterisk
dekadent med en lång rad av fursteanor bakom
högmodet och den tomma blicken. Lars
Hanson (historiefilosofen) hade till det yttre
tecknat en halvt förkommen skolfux, löjlig
i klädsel och uppträdande, men ur detta djärvt
tilltotade original blixtrade en genialiskt
besatt tankevärld och ett högmod, som trots
avsägelsen av utvärtes ting var långt
starkare än kejsaren-lärjungens. En tredje
ypperlig figur var Rune Carlstens åderförkalkade
fältmarskalk med det oväntade bettet i
replikerna.
Det var underligt att inte fyra så
praktfulla prestationer som de Wahls, Hennings,
Lars Hansons och Carlstens kunde dra folk.
Kaj Munks död i januari 1944 har inte bara
framkallat en rik litteratur —-jag tror de
nykomna Munk-böckerna på svenska nu är
sex till antalet — den har också gjort
författaren spelad. Ären 1944—45 har
stadsteatrarna i både Göteborg, Malmö och
Hälsingborg uppfört Niels Ebbesen, på
Riksteatern har man under det nu gångna spelåret
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
