Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
spelat Kärlek, Dramatikerstudion har försökt
sig på Davids-dramat De utvalda. Dramaten
har bidragit med det skådespel, som brukar
anses som Munks förnämsta, En idealist,
jätte-och ungdomsdramat, vars första åtta akter
skrevs av en 25-årig studerande i Köpenhamn
på fem dagar, dem han borde ha använt till
att tentamensläsa teologi.
Det finns mycket hos Kaj Munk att
spekulera över. För Sveriges del gäller i hans fall
delvis den gamla iakttagelsen, att diktaren
behöver dö för att bli berömd. Egendomligt
är det onekligen, att Kaj Munk, som så länge
stod emot demokratin och som väl i själ och
hjärta aldrig var demokrat, blev den danska
demokratins mest uppmärksammade martyr
under den främmande ockupationen. Från
detta är steget inte så långt till att spekulera
över Munk som diktare; under sista tidens
myckna sysslande med Kaj Munk har
huvudintrycket — det gäller i varje fall den som
skriver detta — varit, att man sällan eller
aldrig så pass starkt beundrat en diktare,
som man känt så litet för; när Kaj Munk i en
berömd programartikel på tal om Danmark
förhånar »smör och psykologi», så formulerar
han med förakt ungefärligen det man själv
skulle vilja betrakta som det hisnande stora
framtidsidealet, nämligen allmänt väl och
säker självkunskap; i sitt konstnärliga
program avsvär sig Munk också den nyansernas
och den förfinade människokunskapens konst,
man vill önska dramatiken. Men Munk är
stor som dramatiker. Någon borde med
honom som utgångspunkt skriva en uppsats
om rimlighet och raseri i dramat (eller
litteraturen i allmänhet). Rimligheten är det ju
inte, som fört Kaj Munk mot höjderna, men
den finns hos »the gentle Shakespeare».
Kulten av övermänniskan med det
spännande levnadsloppet var det som kom Munk
att hylla diktatorerna. Det är inte frågan
om annat än att Munk beundrat Herodes,
»idealisten», som är idealist på det
paradoxala maneret, att han begår vilka
gräsligheter som helst för att förverkliga sin
idé att få härska. Landsortsstudenten med de
brinnande diktardrömmarna identifierar sig
vällustigt med den edomitiska uppkomlingen
i dennes vilda drömmar om makt. Det är
kuriöst (men mycket upplysande), att
Herodes — i en passus, som utgått i scenupplagan
— gjorts till dramatisk författare; judarnas
mäktiga konung retar sig över att hans pjäs
inte »tillbes av jorderikets miljoner».
Olof W i d gr en och Lars Hanson i
»En idealist».
Dramatiska Teatern.
Mot Lars Hansons Herodes-tolkning har
anmärkts, att skådespelaren inte gjort
tvekampen med Gud till det centrala. Men har
Munk gjort det? Eller har han fasthållit
motivet konsekvent? Hans mest skarpsinniga
litterära uttolkare, dansken Neergaard, visar,
hur Munk i sin färd vilt åstad, sin lust åt
händelser och äventyr, glömt bort Sakar jas
förbannelse och Herodes trots i styckets
början, för att först i slutakterna (skrivna för
övrigt senare, då Munk redan prästvigts)
låta striden mot Vår Herre dominera igen.
Munks geniala ungdomsdrama
fascinerade i varje fall från scenen, även om det
sällan grep. Dramaten bjöd på en stor
föreställning i regi av Olof Molander, och
skådespelarna hade tydligen varit starkt fängslade
av sina uppgifter.
Allting som tyngt och hämmat hos Lars
Hanson var liksom borta i Herodes-gestalten.
Han spelade med en suverän frihet och
segervisshet som sällan eller aldrig förr. Lars
Hansons Herodes är en av de prestationer,
som lockar bedömaren att ta till det farliga
uttrycket: skådespelarens största roll.
Härsk-lystnaden, despotismen, det listigt eller
hög-modigt triumferande, skräcken för att mista
makten, det är bara en uppräkning av några
egenskaper hos denna sällsamt fascinerande
gestalt ur sagohistorien, vilken inte ett
ögonblick miste karaktären av grant barbari eller
den österländska koloriten i tal och beteende.
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
