Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten aj Geijerstam
en dramatiker vara endast under
tjugutalet.
De för ett litet scenutrymme oerhört
svårbemästrade tekniska problemen i första akten
hade regissören, Alf Sjöberg, löst skickligt och
fantasifullt. Iscensättaren kunde därmed även
visa, att den lilla scenens resurser ingalunda
är så obetydliga. Men det är viktigt att från
början betona, att den rätta repertoaren på
en sådan seen är stycken, där det
scentekniska är av underordnad betydelse. Sceniskt
puzzlespel vill vi slippa på Studion.
Emellertid tolkades denna första avdelning
utomordentligt, som en skrämmande
storstads-saga i ord, musik och bild, där bland
skådespelarna utom Inga Tidblad och
Löwen-adler ungdomarna Henrik Schildt, Hans Strååt
och Hans Sundberg utmärkte sig.
I senare hälften renodlades spelet på ett
annat sätt. Inga Tidblad, som i början
framställt Ella som den typiska tjugutalsflickan
med nerverna på helspänn, hektiskt
njut-ningslysten och tidigt desillusionerad — Inga
Tidblad är ju själv vår teaters typiska
tjugutalsflicka — överraskade senare med det
fantastiskt skickliga sätt, varmed hon förmådde
återge och stegra sinnessjukdomen hos Ella.
Det enda jag saknade i framställningen var
en smula mera värme mot mannen. Inga
Tidblad och Löwenadler gick inte riktigt i par.
Kärleken, som ändå skall binda dem mera
än hatet, märktes för litet. Löwenadler hade
i Jim sin stora roll för spelåret, skådespelaren
fick här göra just en av dessa lite grovhuggna,
hyggliga människor, som våndas under
svårigheten att ta sig fram i tillvaron och som
han med sin ovanliga förmåga av inlevelse
och scenisk fantasi förmår att gestalta på
ett så gripande sätt. Karin Kavli — som
Jims syster — gav briljant rasdraget i
rörelser och röst och tolkade med dov intensitet
denna intellektuella negerkvinnas fanatiska
rasmedvetande. Samspelet mellan bror och
syster -— Löwenadler och fru Kavli — var
enastående väl genomarbetat.
Efter denna stora konstnärliga framgång
spelade även Studion franskt: med Jean
Cocteaus åtminstone fram till slutakten
spirituella komedi Idolerna. Cocteau, vilken väl
ivrigare än de flesta andats teaterluft, har
skrivit ett teaterstycke om teaterfolk, väl
vetande, att även publiken tycker om att
se »idolerna» avporträtterade på scenen.
Modernisten Cocteau har, säkerligen ur djupet
av sitt teaterhjärta, förklarat krig mot film,
radio och allt slags maskinkonst. Han har
ställt en mogen aktris med hela yrkets och
dess franska traditioners kunnande och
kultur mot en fyrtitalsungdom med
osammansatt framåtanda och längtan till Hollywood.
Eftersom han är fransman, har det varit
naturligt för honom att låta den äldre
kvinnan segra i striden om den man, som
striden naturligtvis gäller.
Det är en mycket intelligent och lustig bild
han ställt fram av den rejäla divan, vilken
med alla yrkets specialkarakteristika är
enkelheten och naturligheten själv utanför
scenen — ärlig (eller i varje fall bra nog
ärlig) i liv som i konst. Här fick Tora Teje
äntligen tillfälle att framträda och till på
köpet i en roll, som passade henne precis.
Fru Teje gladde med överraskande friska
och naturliga vardagstonfall. Det är
märkvärdigt vad en liten seen skalar av maner
och oarter. Detta är ännu en sida av Studions
utvecklande betydelse för artisterna vid
Dramaten. Den styva och kvicka karakteristiken
av aktrisen Esther kulminerade kanske i
inledningsscenen, då divan efter slutad
föreställning framställs som en halvt komisk och
i varje fall vardaglig figur, då hon efter
an-spänningen på scenen kopplar av inför sin
gamla påkläderska. Denna senare gjorde för
övrigt Tekla Sjöblom — med så osökta medel,
att man inte märkte, hur det gick till — till
något absolut urfranskt. Mimi Pollak gav
en briljant komisk figur — sådana finns ju
också i teatervärlden. Som Esthers unga
rival framträdde i sin första större uppgift
vid Dramaten Gunnel Broström,
otvivelaktigt en begåvning, men i denna roll mera
onyanserat hård än nöden krävde och mera
segervisst energisk än övertygande. Som
mannen mellan de båda viljestarka kvinnorna,
åsnan mellan hötapparna, hade Uno Henning
en ganska otacksam uppgift, som endast en
aktör med mera naturlig fallenhet för komedin
kunde ha gjort något av. Regissören,
Carl-sten, hade uppenbarligen trivts med pjäsen
och följaktligen lyckats mycket bra, om man
undantar chargeringen av en radiosketch,
vilken dock, det måste man erkänna, även
från författarens sida är grovt övertramp.
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
