Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Av Herman Glimstedt
i.
VJlINDRE lyckat såsom ett helt, men
med åtskilliga vackra enskildheter, är hans
starkt allegoriska, mycket svårtydda
sagodrama Lycksalighetens ö.» Det var Karl
Warburg som i sin för skolor avsedda lilla
litteraturhistoriska lärobok, tryckt 1880,
sålunda avmuntrade förmodligen mer än en
gymnasist. Avmuntrade från att in extenso
göra bekantskap med Atterboms, i jämförelse
med cykeln »Blommorna», »mindre lyckade»
dikt. Den som tog studenten i slutet av
1890-talet kunde visserligen i den i Kungliga
Bibliotekets läsesal tillgängliga sista delen av Schück
och Warburg, utgiven likaledes under senare
delen av detta mer romantikvänliga
decennium, ha fått höra en annan ton anslagen:
här formulerade samme citerade
litteraturhistoriker en betydligt mer positiv värdering.
Den där första avoga inställningen har nog
i alla fall dröjt sig kvar hos åtskilliga och
bidragit till att de hållit sig på avstånd från
det redan genom sitt omfång respektingivande
verket. Fullt så okunniga som Fredrik
Vetterlund förutsätter i en passus i sin bok om
sagospelet behöver de därför inte ha varit.
På tal om körsången »Upp genom luften, bort
över haven» tror sig den kongeniale
Atter-bomtolkaren kunna konstatera: »Dikten är
allmänt känd — mest för musikens skull,
såsom vanligen är fallet med svenskarnas
poesi — känd även av folk som icke ana att
den står i ’Lycksalighetens ö’ av P. D. A.
Atterbom.»
För egen del är jag tacksam för att Hilding
Rosenberg genom sin som premiär
framförda opera Lycksalighetens ö äntligen gett
anledning till genomläsning av de samtliga, mer
än 600 sidor som verket i den definitiva
versionen omfattar. Det blev en lång följd av
njutningsrika sena timmar. Där må finnas
alltför himmelska, alltför preciösa eller dunkla
ställen, och man må svindla inför
mångordigheten i somliga sida upp och sida ner
fortsatta monologer. Men vilken vingbredd
över det hela, över denna tanke- och stäm-
ningslyrik som är så rikt facetterad att den
måste breda ut sig över detta väldiga
utrymme. Versen är ju själv musik, den mest
rikt varierade och instrumenterade som tänkas
kan. Som sådan kan dikten, frånsett rent
visartade stycken som lockat Geijer, Adolf
Lindblad och andra, ej sägas direkt påkalla
tonsättning i bokstavlig mening. I högre grad
än mycken annan stor lyrik är den sig själv
nog, är den sin egen musik.
Med tanke på Schillers ord om dramat som
i sig självt har en dragning till musik blir
huvudfrågan i detta sammanhang den, hur
pass dramatiskt detta sagospel är funtat.
»Blott en dramatiskt dialogiserad berättelse»
— med denna etikettering har Atterbom
själv i företalet till första upplagan avvisat
tanken på att »denna skådedikt» skulle vara
»beräknad på möjligheten av teatralisk
framställning». Episk-lyrisk är ju denna skapelse
i främsta rummet. Inte desto mindre finns där
ett dramatiskt element. Med färskt minne av
en på sina ställen även spännande lektyr
instämmer krönikören gärna med Vetterlund
när denne, visserligen närmast vid jämförelse
med den Atterbomska förebilden Tiecks helt
odramatiska dramer, framhåller »den bestämt
fördelade handlingen i ’Lycksalighetens ö’,
som i all sin omständlighet gör sagostoffet
dramatiskt verkningsfullt, rycker fram mot
omkastning, sluteffekt och tragisk förklaring
och alltjämt fasthåller en fortlöpande tråd».
På en talscen är det emellertid svårt att
tänka sig ett framförande av verket, redan av
det skälet att den nödvändiga nedskärningen
där komme att te sig som ett alltför brutalt
ingrepp. Men musik har en beslöjande
förmåga av särskilt slag: av nödvändigheten att
förkorta kan den med sin
oändlighetsdimension göra en dygd. Enligt ett hittills okänt
brev som Carl Santesson refererar i sitt
förord till operalibretton är tanken på
»Lycksalighetens ö» som operadikt heller inte ny.
Den rann upp hos Atterboms vän Adolf
Lindblad under dennes studievistelse i Tyskland
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
