Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m st e dt
H er b er t Sandberg och Hilding
Rosenberg.
1825—26, om också blott för att hastigt
slockna. Själva ämnets lämplighet har
Atterbom i brevet själv påpekat när han håller före
att »Sagans, Feeriets och Chevaleriets spherer»
voro särskilt gynnsamma för operor och
sångspel. Han undrade dock om inte hans verk
ägde alltför mycken tragisk och didaktisk
tyngd för att riktigt passa till musikdrama.
Den åsyftade allegoriskt didaktiska
tyngden är väl mer än den tragiska ett crux för
ett musikdrama. Lyckligtvis är dock »Ön»
inte blott en lärodikt. I stor utsträckning
motsvarar personerna där något som diktaren
själv i företalet till andra upplagan säger sig
ha åsyftat: att de, »evad de ock för övrigt
må betyda, dock måtte först och främst
betyda sig själva». Verkliga, samtidigt i hög
grad idealiserade människor, agerande i en
sällsynt musikmättad atmosfär — där finns
ju möjligheter för en musikdramatiker.
»Textboken har utgivits i nytryck», skrev
en till premiären hitrest kritiker, som för
övrigt med lokalpatriotisk stolthet talade om
»vår skånske tonsättare». Mer hänsynsfullt
mot det egna förlaget än okunnigt var
förmodligen det litterära magasinet när det
notificerade: »den version av dikten som utgör
libretton till Hilding Rosenbergs opera».
Utger andra än författaren själv »versioner» av
ett verk? Nej, trots formuleringen på
librettons titelblad (»Lycksalighetens ö av P. D.
A. Atterbom. Opera i fyra akter av Hilding
Rosenberg») som kunde inge oinitierade den
föreställningen att de läser ett originalverk,
är libretton en bearbetning. Denna, som
tonsättaren enligt uppsatser i operaprogrammet
och tidskriften Musikvärlden utfört
tillsammans med Per Lindberg, är inte jämförlig
med de förkortade upplagor som utgetts för
skolbruk. Även om textboken »i formen»,
såsom Santesson med tanke på de bibehållna
enstaka men ofta omkastade versraderna
betygar, i regel »troget» ansluter sig till
Atterbom, har det dramatiska idéinnehållet
blivit ganska otroget återgivet. Det var heller
inte gärna möjligt annat med den våldsamma
förkortning — ungefär 60 sidor i stället för
600 — och den mångahanda omläggning som
en förvandling till operaunderlag under alla
omständigheter måste nödvändiggöra.
Närmast Atterbom kommer transpositionen
i de båda första akterna, som i operamässig
förkortning motsvarar sagospelets förra
avdelning, omfattande äventyren »luftresan»
och »kärleken». Tyvärr har dock intet kunnat
medtagas av första äventyrets epilog, där
den försmådda prinsessan Svanvit sjunger ut
sin dödslängtan. Visserligen återkommer hon
ej som levande i sagospelet, men minnet av
henne väcker särskilt intensivt den från
Lycksalighetens ö återkomne Astolfs ånger i den
även i operan förekommande scenen i kyrkan.
Svanvit får en särskilt mänsklig sträng att
vibrera hos den ur lyckoruset uppvaknade,
samtidigt som hennes elegiska väsen ger relief
åt Felicias festligt strålande.
Drömmar är ett i operalitteraturen inte
ovanligt fenomen, men så många som i denna
operas tredje akt torde inte förut ha
anno-terats. Atterbom har härvidlag nöjt sig med
en enda (visserligen endast omtalad sådan),
nämligen den då en kvinnlig jätteskepnad —
det är Nyx — talar till den i slummer
försänkte Astolf. (I operan sover denne därvid
tillsammans med Felicia.) Jättekvinnans ord:
Du sover? — Sovare! Var vistas tiden?
har lagts i munnen på Tiden, som således får
undra var han själv vistas. I stället för att
som Atterboms Astolf bli medvetet upprörd
över att han svikit sina kungaplikter mot
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
