Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
på Lycksalighetens ö. Silverskimrande klingar
harpans och celestans tongångar under
sordinerade, uthållna höga violintoner;
Debussyharmonier i violinerna; till sist rörligt pastoral
träblåsarmelodik, som omsider blir valsartad
dansmusik för nymfer. Melodiskt mer
betydande är emellertid de sju nymfernas kör
(»Heliga källa för hälsan»), vars karaktär
kanske kan sägas vara besläktad med Gabriel
Fauré: den Fauré som med delvis arkaiserande
behandling av tonaliteten skrev operor med
hellenistiska ämnen.
Befryndad med denna damkor är Felicias
av tre damröster beledsagade sång (»Ögon!
vem är mera skön»), som inleder nästa, till
drottningens palats förlagda bild. Det är ett
Atterboms fyrradingar värdigt tonpoem, väl
partiturets höjdpunkt i lyriskt avseende,
denna melodisköna hyllning till både jord och
himmel. Med såväl impressionistiska som
arkaiserande valörer i harmoniken — den
tyckes ständigt oscillera mellan dur och moll
— förenar numret en utsökt siciliano-artad
karaktär. Vilken välklang i dessa
solostämmans melodibågar över de nynnande
nymfernas ackompanjemang, vars vaggande rörelser
då och då övergår till ekoliknande melismer.
Efter ankomsten av feernas beskickning, som
ger tillfälle till en del pittoresk exotism i klang
och rytmik, skall så Astolf och Felicia illustrera
vad som menas med kärlek vid första
ögonkastet. Deras musikaliska dialog fattar dock
ej riktigt eld, beroende på att sångstämmorna
gör sig så föga gällande över orkesterns
dol-cissimo.
Senare, vid det definitiva kärleksmötet i
aktens slutbild, sjunges en dialog vars
melodiska uppslag (vid orden »Jag sökte dig i
festens jubelskara») endast skulle behöva två
intervallförändringar för att bli (melodiskt,
ej alltigenom rytmiskt) identisk med
Cavara-dossis Sång till livet. Likheten märkes dock
knappast av operabesökaren, i så harmoniskt
olikartad, ständigt skiftande belysning som
melodilinjerna ställas genom det ostinata,
dämpat sorlande triolackompanjemanget. Ja,
operans motsvarighet till diktens operamässigt
praktfulla ottave rime-dialog är en sångdialog,
ehuru just här den Atterbomska stanzen synes
inbjuda till duett, till samtidig sång av två
röster: slutraden i den ena partnerns strof
upprepas ju i början av den andras svarsstrof.
Åtminstone den raden borde de två, utan att
brista i pietet mot skalden, ha kunnat sjunga
tillsammans.
Den senare dialogen föregås av ännu en
Zephyrsång, vars text delvis hämtats från
Näktergalens dialog med Spinarosa. En
hänsyftning på »sångarns kval» har på så sätt
kommit med, något som bättre än vad
originaldiktens västanvind gör motiverar
visans vemodiga skymningston, med rikligt
förekommande orgelpunkt på molltersen.
Scenbildens, och aktens, slutvinjett utgöres
av den ur ungdomskällan uppstigande Geniens
sång, som inhöljes i harpans och celestans
tonregn — en klingande fontän.
I början av tredje akten, som försiggår i
Felicias sovgemak, klämtar i
bleckinstrumentens förenade styrkor en följd av polytonalt
skärande ackord, som kastade sin skugga
redan i den föregående, annars ljusstrålande
akten, nämligen vid Felicias till »stjärnorna
och deras moder» riktade tack. Nu är det
Tiden i egen person, den i operan till större
betydelse vuxna figuren, som förebådas med
en över dessa ackordkombinationer klingande
liten sorgmarschartad sats. Ett av hans
huvudmotiv presenteras i ett trångfört fugatos
tonbatalj, vid den av hans följe utförda dansen.
Motivet inpräglar sig i minnet genom
accentueringen på varje sin sextondel och genom
förra hälftens upprepning av en och samma
ton; genom detta sitt snitt kan det erinra om
Carl Nielsen, som Rosenberg brukar sägas vara
särskilt befryndad med. »Mäktigt hotande»,
såsom partituret föreskriver, tonar så Tidens
domedagsröst, som då och då får
instämmande av en kör.
Som en snabbt förflyktigad ljusglimt höres
Felicias folkviseartade inpass »Lunas ljusa
öga faller», vilket nummer jämte
Näktergalens sång i denna samma akt är enda
återstoden av den musik som Rosenberg
komponerade för den nyårsdagen 1930 givna
radiobearbetningen av dikten. I Astolfs
drömscener observeras särskilt återkomsten av
första aktens jägarkör, som genom att
kontrapunkteras med den från samma akt hämtade
stormiga naturskildringen uttrycker hans
samvetskval vid visionen av hemlandet. Som ett
durklingande intermezzo kommer
Näktergalens sång, vars text (»Hopp och kärlek
vila») hämtats från slutelegin i den
Atterbomska diktens förra del. Inte är det skaldens
försmådda Näktergal, hans eget alter ego,
som sjunger denna pentatoniska barcarole
med sitt tycke av Saint-Saëns.
Även musikaliskt, främst genom sinnrik
rytmik, harmonik och instrumentering, är det
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
