- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofjärde årgången. 1945 /
325

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

0‡>era- och konsertkrönika

höghet och stjärnglitter över scenen mellan
Nyx och Felicia. Äntligen, i början av aktens
sista bild, får åtminstone en av
huvudpersonerna, Felicia, dramatiskt uttrycka djup
känsla i annat än enstaka fraser: det sker i
hennes häftiga utbrytande, intensivt
smärt-fyllda avskedssång i cissmoll (»Ve! redan över
brynet den grymma solens öga blixtrar»),
vars formella slutenhet kan motivera
partiturets överskrift »aria». Strax innan Astolf
med Feliciamotivet säger sitt farväl har hörts
ett högtidligt skridande orkestermotiv av
Glucksk ädelhet: det är de sorgsna
tärnorna-nymferna (enligt Atterbom också allegorier
för de sköna konsterna) som församla sig
kring sin härskarinna.

Höst låter Rosenberg det vara när
skördefolket i fjärde aktens första bild sjunger sin
kör (»När man i heta timmars kvalm»).
Texten, liksom Atterboms egen scenanvisning,
talar om sommar. Men den mollstämda kören,
liksom preludierandet i engelska hornet,
anslår den för Astolfs återkomst förhärskande
stämningen av förgänglighetens årstid. Ett
åter förekommande strofiskt nummer, det av
den ossianske barden Florio föredragna
»kvädet om kong Astolf Unge», erinrar ställvis
något om Rangströms balladstil; det gör det
bl. a. genom överkromatiserade inslag i en
annars diatonisk melodik.

Allt mer visar sig Tidens gestalt även
musikaliskt rättfärdiga Rosenbergs i detta
sammanhang konstaterade avsteg från
originaldikten. I ett mellanspel där Tiden »reser sig
som en vålnad bakom Astolf» kombineras det
förut omtalade stackaterade
sextondelsmotivet med en i naturalistiskt slagverk (»block»)
kusligt hackande rytm och med några
lugubert kromatiska ackordföljder. Symfoniskt
stegras dessa dödsvarslande motiv i
domkyrkoscenen, när Tiden — just som Astolf
blivit kvitt den även musikaliskt karikerade
Vägvisaren — träder närmare och ännu mer
hotfullt inpå sitt eftertraktade byte.

Den dramatiskt oklara scenen i
Eforats-palatset föregås av ett med infernalisk verv
fugerat orkesterstycke, som sedan ger
motivmaterial åt de solo eller i korus skränande
deltagarna i »den patriotiska måltiden».
Mellan två förnyade framträdanden av Tiden —
de sista — har Zephyr sjungit sin sista
stro-fiska visa (»Vildare agar tiden sitt spann»); den
bjuder, nu i överensstämmelse med
Atterbom, svårmodigt upprörd melodik, vari smått
orientaliskt klagande fioriturer smyges in.

Brita Hertzberg som Felicia med,
sina tärnor i
»Lycksalighetens ø».

Över ett tungt arbetande, rytmiskt ostinat
en-taktsmotiv gör Astolf, den desillusionerade
»gengångaren», sin entré, innan han efter ett
sista åkallande av Felicias namn blir den till
sist triumferande Tiden-liemannens rov.

Men Zephyrs spådom om den »i saga och i
sång» odödliga Lycksalighetens ö blir den
tematiska utgångspunkten för en mot
dödsscenens skräck ljust kontrasterande korsats
med solosopran. Medan denna senare
fortsätter med »Erotikon »-texten, tar kören upp
det musikaliskt onekligen fruktbara
förhärligandet av »ön». Här utvecklar sig en
ora-torieartat apoteoserande hymn som med sin
diatoniska polyfoni hade kunnat signeras av
Nielsen. Som följd av den imiterande eller
fugaliknande stämföringen korsar temats
ton-girlander varandra i ständigt växlande
kombinationer. När så tonarten fastslås genom
den dubbla orgelpunkten på tonika och
dominant kan man säga sig att det är i en
himmel i blånande D-dur som det i tonstyrka
oavbrutet växande jublet stiger upp.

Mycken öronfägnad beredde sålunda
föreställningen. ögat fick också sitt lystmäte av
färgklanger och djärva former. Det måste ju
bli så när Isaac Grünewald stått för de skisser

325

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 20:34:57 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1945/0365.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free