Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt - Nytt svenskt i Konsertföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
Nytt svenskt i Konsertföreningen
Yad som kommer att räknas till den stående
konsertrepertoaren, den utvalda samling verk
som, låt vara med ett eller annat års
mellanrum, under årens lopp upplever ständigt
förnyade framföranden — det är i allmänhet
vanskligt att profetera om. Åtminstone ett
av de i Konsertföreningen f. f. g. hörda svenska
verken kan man nog ändå våga förutspå en
tryggad framtid, nämligen Orientalisk svit
av Rosenberg. Till dennes mer djuplodande
eller högre aspirerande verk hör väl ej dessa
tonbilder som inspirerats av Djufars visa och
vid tidigare framförande i radio
interfolierades med uppläsning av olika avsnitt ur den
Heidenstamska dikten. Men i denna
komposition, som står på egna ben och ej behöver
det poetiska komplementet, syntes
intentioner och utförande helt täcka varandra.
Åhöraren — åtminstone den som här skriver
— satt tjusad av den helt personligt färgade
orient som Rosenberg med exotiskt
illude-rande instrumentering, rytmik och melodik
här trollat fram. En särskild borgen för svitens
återkomst på programmen är den att ett
lyckat utförande, med de påtagliga krav som
komplicerade rytmer och instrumentala
finesser -— ej minst i slagverket — ställer,
garanterar dirigenten en personlig triumf. Denna
inhöstades nu av Dobrowen.
Hugo Alfvéns Festuvertyr, som
komponerades för invigningskonserten i den nya
teater- och konserthusbyggnaden i Malmö,
kommer säkert att höras flera gånger.
Huruvida en uvertyr skall förses med prefixet fest,
är förstås, såsom t. ex. skett med Södermans
till »Orléanska jungfrun», säkrast att låta
eftervärlden avgöra. Till sin mästares mer
betydande verk hör knappast den nu givna
nyheten. Den lysande rutinen arbetade liksom
av sig själv i denna vävnad av dels motiv ur
Alfvéns tidigare produktion, dels den av
lokala skäl medtagna skämtmelodin »Du
skåning . . .».
Till de av en moget individuell stil präglade
verken är att räkna Gunnar de Frumeries
bidrag, betitlat Symfonisk ballad för piano
och orkester. En mer egentlig titel hade
pianokonsert varit, även om de i den
fyr-satsiga kompositionen nedfällda
semesterstämningarna från bohuslänska kusten kunde
medges innebära ett visst »balladeskt»
sammanhållande element. Såsom särskilt svenska
igenkändes väl ej dessa stämningar, som sna-
rare tycktes hämtade från ett slags
franskorientaliska fantasikuster, med häftigt
svallande eller — som i andantet —
nocturne-artat kluckande hav. Men den färgningen hör
ihop med Frumeries personliga stil, och den
fick i samspelet mellan solist (tonsättaren
själv) och orkester många växelvis kraftfulla
och utsökta uttryck. Kanske dock den
eftersträvat balladmässiga karaktären föranledde
ett alltför flitigt upprepande av den i
programnotisen påpekade »fanfarliknande appell»
varmed första satsen begynner.
Både för detta och flertalet andra svenska
nyheter var det Garaguly, fortfarande
Konsertföreningens ordinarie dirigent, som med
framgång tjänstgjorde som »dopförrättare».
För att åter använda det i svang komna,
ganska inadekvata tyska uttrycket fick han
också »bära till dopet» några — vid denna
förrättning åtminstone inte tystlåtna —
symfoniska förstlingar, »lär att lyssna» — stod
det på en liten trycksak som Musikfrämjandet
låtit lägga in i programmet bl. a. vid
uppförandet av Karl-Birger Blomdahls symfoni
n:r i. Där inbjöd bl. a. den nämnde, i
Konsertföreningen förut blott med några
Symfoniska danser företrädde tonsättaren, till
en kurs där rytmen skulle »studeras
företrädesvis hos Stravinskij, harmoniken hos
Bartok, stämflätningen hos Hindemith,
varjämte verk av Sjostakovitj och Hilding
Rosenberg komma att diskuteras».
Namnuppräkningen säger en del om Blomdahls egen
kom-positoriska inställning, särskilt nämnandet av
Rosenberg, vilkens elev han varit, samt av
Hindemith vilkens — ur tonalitetssynpunkt
— harmoniskt ofta extravaganta kontrapunkt
ibland tycktes gå igen i symfonin. Det kunde
behövas att tonsättaren genom de i
programmet talrikt meddelade notexemplen hjälpte
oss »lyssna» till hans symfoni med dess föga
genomskinliga instrumentering. Man kom då
underfund med att det fanns åtskillig
tematisk konsekvens i denna jäsande symfoniska
brygd. Ett temperament som sökte sig utlopp
i ofta blecköverlastade klanger var också
påtagligt.
En i all sin saftiga klang välberäknad
instrumentering var däremot det särskilt
fördelaktiga draget i Stig Rybrants symfoni n:r i,
som tillät sig gå i en bestämt angiven tonart,
e-moll. En viss modigt otidsenlig, nordiskt
romantisk ton, med anknytningar bl. a. till
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
