Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
författare med fyndig scenisk leklusta, lyrisk
charm och en vänlig men ganska grund
kåsörsfilosofi. Ungefär samma egenskaper, fastän
förstorade i både gott och ont, fann man i
Det var nära ögat som haft europeisk
urpremiär i Göteborg ett halvår tidigare och nu på
Vasateatern gavs som ambitiös upptakt till
höstsäsongen.
Vår lilla stad var byggd som ett spel för
den framtida televisionen. Speakern inledde,
avbröt och kommenterade scenerna. Samma
metod använder författaren i Det var nära
ögat, denna gång tillsatt med utpräglat
spexikosa lustigheter, vilka ibland, inte
alltid, är roliga, men som fyller en annan och
inte oviktig uppgift: att få företaget att
dramatisera mänsklighetens historia att verka
avväpnande blygsamt. Det är nämligen
människan, mr Antropos, Wilder visar i tre
kritiska faser av dennes mångtusenåriga
historia: istiden, syndafloden och det stora kriget,
fast århundradena ideligen sammanblandas,
så att man t. ex. under istiden omväxlande
eller samtidigt möter eller hör talas om
dinosaurer och telegrambud, mammutar och
metodistkapell. På samma sätt är mr och mrs
Antropos, samtidigt och omväxlande,
människoparet genom tiderna och ett
småborgerligt genomsnittspar från låt oss säga Vår
lilla stad.
Under istiden i första akten är människorna
nära att tillintetgöras av de annalkande
ismassorna. De räddas i sista stund — en spexigt
turnerad räddning. Men det har varit
allvarligt nog dessförinnan, »nära ögat». Vad som
håller familjen uppe, är mrs Antropos eviga
ängsliga omsorger om det praktiska och mr
Antropos förmåga att höja sig över
dagsbekymren, att mitt under dödshotet syssla med
uppfinningen av hjulet och det ännu inte
färdiga alfabetet. Under syndafloden är det
människans egen syndfullhet, specificerad i
mr Antropos faiblesse för
skönhetsdrottningen Miss Atlantic City (hembiträdet
Sabina i ny inkarnation), som är huvudfaran.
Under kriget står sonen i huset, han med den
tidigt utvecklade olyckliga benägenheten att
skjuta med slangbåge (familjen har
brodermord i sin urtidshistoria!) och nu utvecklad
till missnöjd hysteriker med makthypertrofi,
på fiendesidan, och det är först efter
försoningen mellan far och son som
krigsupphö-randet får sin rätta betydelse. Då kan mr
och mrs Antropos på nytt samlas kring
kvällslampan, hon med sitt handarbete, han med
Åke Öhberg och Esther Roeck
Hansen i »Den obevingade segern».
Blancheteatern.
sin bok, medan timmarna markeras av
stycken ur Filosoferna och Genesis. Det
humanistiska arvet skall ge hopp om övervinnandet
av kommande kriser. Det må vara vackert
tänkt, men det är onekligen en smula
lättvindigt beredskapsoptimistiskt som
efter-krigsförkunnelse. Varken i Göteborg eller på
Vasateatern kunde man hindra att denna
välmenta sluttablå drog ner intrycket.
På Vasateatern, där Gunnar Skoglund stod
för regin, gavs första akten (istiden) direkt
dåligt, i en ful, fantasidödande scenbild och
med alldeles för starkt betonande av det
spexiga. Under resten av kvällen nådde
föreställningen åtminstone ställvis ganska högt.
Andra akten hade regissören satt i seen med
både intensitet och fantasi. Där bjöd
Cull-bergsbaletten på kvällens avgjort
förnämligaste konstnärliga inslag, Aino Taube (som
Sabina) hade här sina bästa scener och
Margot Ryding framförde dramatiskt
Spåkvinnans dystra undergångsprofetior.
Hjördis Petterson är ju inte typen för den
personifierade mamman. Hennes mrs
Antropos blev snarare husmodern än modern
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
