Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten af Geijerstam
genom tiderna. Men skådespelerskan nådde
långt genom sin intelligenta uppfattning och
sitt kloka och vackra sätt att säga
replikerna. Bullen Berglunds sceniska pondus, hans
förmåga att illudera både ordinär
Babbitt-herre och en klok och vänlig livssyn hjälpte
honom att klara mr Antropos roll alldeles
utmärkt. Sven Magnuson fick övertygande fram
det hysteriskt spända hos sonen med
Kains-märket och Hitleranlagen, medan Barbro
Kollberg lustigt skisserat dottern i huset,
vars redan under istiden ådagalagda lust
att lägga rött på läpparna skulle vålla mrs
Antropos så allvarliga bekymmer under
senare sekler.
Med Dödsdansen gav Vasateatern ännu en
ambitiös ocli i mycket fängslande
föreställning. Med två sådana artister i huvudrollerna
som Gabriel Alw och Hjördis Petterson borde
den med säkrare ledning ha blivit något
verkligt förstklassigt. ,
Nu fick föreställningen inte de rätta
dimensionerna. Den hölls lite för vardagligt och
blev någon gång (det gäller inte bara spelet i
Kurts roll, som inte är så obetydlig, som den
i allmänhet spelas) en aning slätstruken.
Kaptenens skräckgestalt lättades upp av en
viss humor. Det är ingenting att säga om,
eftersom detta drag faktiskt har stöd i den
strindbergska texten (åt hustrun har
Strindberg däremot inte givit något av denna
försonande egenskap). Däremot kan man
inte på några villkor acceptera Gunnar
Skoglunds idé att avrunda Dödsdansen med ett
nästan vänligt slutackord. Makarnas beslut
att fira sitt silverbröllop är tragikomiskt och
sannerligen inte något löfte om en bättre
sammanlevnad. Kaptenens ord om att släta
över och gå vidare rymmer resignation utan
vänlighet. Vad är det som sker? De
dramatiska händelserna efter Kurts ankomst, som
ju även betydde omväxling i instängdheten,
har dragit över. Ringen sluts. Makarna sitter
där som när stycket började. Slutet är
kanske inte tragiskt. Det är värre: trist.
Gabriel Alw och Hjördis Petterson gjorde
dock föreställningen sevärd. Kaptenen brukar
göras mera bullrande martialisk. Men Ahvs
urgröpta gamla knekt med rävfysionomin,
kverulantismen och kasten mellan högmod
och feghet, sjuk och anfrätt redan före
hjärt-anfallen, var en överdådig rollskapelse. Lika
fängslande eller nära nog var Hjördis
Pettersons Alice; en väl genomförd alltigenom
tarvlig typ av elak fjärdeklassaktris, som blev
tragisk först i ett par av slutscenerna.
Replikerna bet, elakheten varierades virtuost.
Dramatikerstudion börjar man numera
räkna som en institution vid sidan av de fyra
— eller från och med detta spelår fem —
ordinarie huvudstadsscenerna med dramatisk
repertoar. Visserligen har sammanslutningen
från och med vårterminen kunnat spela på
egen seen, Lilla teatern, f. d.
Boulevardteatern vid Ringvägen. Den har fått anslag från
staden, närmast för sin nya
skolteaterverk-samhet. Utom abonnemangsföreställningarna
har under dess egid av skådespelare utan
engagemang getts ett par lustspelsprogram på
Lilla teatern. Men krafterna har under detta
spelår inte räckt varken för denna utvidgade
verksamhet eller för de ordinarie
abonnemangsföreställningarna. Åtminstone hälften
av programmen på dessa ha varit så
obetydliga, att man inte fattar, hur de ens kunnat
bli påtänkta för ett framförande. Den för ett
företag som detta naturliga svårigheten att få
bra skådespelare och kanske i synnerhet
regissörer har framträtt ovanligt tydligt detta
spelår, sedan Ingmar Bergman, medtagande
en och annan av studions artister, dragit till
Hälsingborg. Tydligt är, att säsongen varit
otursförföljd. Förnämliga planer har ideligen
måst skrinläggas. Man skall inte lägga sten
på börda. Studions ledning har mött ganska
häftig kritik från dagspressen. Men det
omdöme, som visats i repertoarvalet, har
verkligen varit otillständigt dåligt. Studion
kommer igen, det känner jag mig övertygadom.
Vad som skall göras för att vinna säkrare
konstnärlig stadga i verksamheten, är jag inte
i stånd att bedöma. Ett gott grepp bör vara
det nyligen fattade beslutet att införa en
friare abonnemangsform, som befriar
studion från tvångsåläggandet att visa fram ett
visst antal föreställningar per spelår, vare sig
man har bra program att tillgå eller inte.
Det är rimligt att vid detalj bedömningen
stanna vid det positiva. Dit räknar jag
obetingat Brita von Horns egen barockkomedi
Aschebergskan på Wittsköfle som gavs som
inledningsprogram redan i början av
september på Södra teatern. Utan några högre
litterära egenskaper är detta sympatiska
folkskådespel med historiskt motiv ett så
spelbart stycke, att man måste förvåna sig över
att teatrarna inte velat spela det (kort efter
Stockholmspremiären kom det upp på
Hälsingborgs stadsteater). Naima Wifstrand fram-
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
