Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Georges Méliès. Av Jean A. Keim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georges Méliès
Av Jean A. K ei m
V J ED AN mer än femton år tillbaka ge
biograferna ingenting annat än talfilmer.
Stumfilmen är nu blott ett minne och
ungdomarna i våra dagar känna den endast
genom hörsägen. Från 1895 till 1928
framväxte emellertid en ny konstnärlig
uttrycksform. Många människor vägra visserligen
att erkänna stumfilmen som konst, de
anföra som stöd härför de otaliga filmer utan
något värde som gått över de vita dukarna;
de borde, om de vore konsekventa, frånkänna
litteraturen eller måleriet varje
konstnärligt värde därför att de flesta böcker som
komma ut eller tavlor som utställas på
salongerna på intet sätt kunna betraktas
som konstverk. Dock finns det goda
böcker och goda tavlor som kullkasta ett
dylikt resonemang; det har också funnits
vackra stumfilmer, och den som sett
»Pansarkryssaren Potemkin» av S. M.
Eisen-stein, »En kvinnas martyrium» av Carl
Th. Dreyer eller Charlie Chaplins
»Guldfeber» måste erkänna att stumfilmen var
konst. Denna konst har kommit til] under
våra ögon, vi ha också sett den dö.
Talfilmen, vacklande mellan efterbildning av
stumfilmen, som man utökat med ord och
ljud, och efterbildning av teatern, en
lösning i bekvämlighetens tecken, söker ännu
sin självständiga uttrycksform; men tack
vare geniala iscensättare framträda
numera dess egna karaktärsdrag. Om
stumfilmens inflytande ännu gör sig märkbart,
börjar den efter René Clairs »Millionen»,
John Fords »Diligensen» och Léontine
Sagans »Flickor i uniform» utgöra en konst
för sig, vars möjligheter knappast ännu äro
utnyttjade.
Tidsavståndet tillåter oss nu att bedöma
stumfilmens utveckling med större
säkerhet. Denna konst har haft sina klassiker,
svenska, franska, ryska, amerikanska, tyska
klassiker; den har också haft sina primitiva
konstnärer, och bland dem som ensam i sitt
slag Georges Méliès. Vår epok, som
kärleksfullt uppsöker alla utslag av primitiv
konst, en lallande konstform eller trevande
försök med en ännu inte utprovad teknik,
kan inte förbigå Méliès’ stumfilmer, som
utgöra en del av mänsklighetens konstskatt,
inte i allra främsta planet, men i det lilla
hörn, där vissa verk ha sin plats vilka
förvåna och gripa genom sin tjusande naivitet
och genom själva sina brister.
Den 28 december 1895 ägde världens
första filmföreställning rum i Salle du
Grand Café vid Boulevard des Capucines i
Paris; den hade anordnats av bröderna
Auguste och Louis Lumière, och deras far
Antoine Lumière, som ägde en affär för
fotografiska artiklar nära Théåtre
Robert-Houdin som då leddes av Méliès, hade
inbjudit denne till den första förevisningen.
Georges Méliès blev entusiastisk för
projektionen av levande bilder, efter
visningens slut störtade han fram till Antoine
Lumière och bad honom att till vilket pris
som helst få inköpa en apparat som
möjliggjorde sådana underverk. Antoine
vägrade: »Ni kommer att tacka mig en dag,
unge man, för att jag nekade sälja vår
kinematograf. Det är en vetenskaplig
apparat, avsedd framför allt för läkare, kirurger,
målare och skulptörer för att studera och
analysera rörelsen. Som underhållning kan
apparaten bara bli en nyfikenhetssuccés
för ögonblicket; det kommer att räcka sex
månader, kanske ett år, mer blir det inte.
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
