Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Georges Méliès. Av Jean A. Keim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jean A. K ei m
Georges M éliès ett år före sin död.
Om ni tänker använda den i nöjessyfte,
ruinerar ni er.» Méliès var då 34 år, han
hade försökt sig på många yrken, varit
snickare, ritare, målare, karikatyrtecknare,
innan han blev ledare för Théåtre Robert
Houdin, där han framförde
trollerikonstnärer och illusionister; vid sidan av de
gamla tricken, att låta duvor komma fram
ur en hatt eller plocka guldmynt ur
åskådarnas näsor, hade han funnit på nya som
utspelades i ständigt växlande
dekorationer. Méliès envisades, han lyckades
förvärva en kinematografapparat och började
arbeta med den. Undan för undan
utvecklades hans företag och ända till 1910 gav
han filmer till vilka han skrivit scenarierna
och tecknat dekorationerna, han iscensatte
dem och spelade själv med i dem.
Gau-mont och Pathé stodo då i spetsen för
världsfilmen och Méliès kunde inte rätta
sig efter det kommersiella tvånget; efter
att ha varit direktör för Chambre
Syndi-cale de la Cinématographie française fick
han snart nöja sig med en anspråkslös
plats vid sidan av de mäktiga
sammanslutningarna. Så kom kriget, hans verkstad
rekvirerades, Méliès försvann. En
tidningsman påträffade honom utblottad 1928
vid Montparnasse-bangården i Paris, han
sålde där leksaker och karameller i en liten
butik. Filmpressen slog larm, han
dekorerades med hederslegionen och man beredde
honom plats på ett ålderdomshem för
filmartister där han dog 1938.
Hans verk hade länge varit glömt. Det
var först 1928 som några specialbiografer i
Paris återupptäckte det och framförde
vissa av hans filmer till stor glädje för
kännarna. Men den stora publiken kände
inte till honom, och då vid
världsutställningen 1937 Méliès själv presiderade vid en
festföreställning av sina filmer i
Ciné-Radio, var salongen nästan tom. Av de
fyra tusen filmer han gjort finns blott ett
litet antal kvar, några kopior i Paris, en
något större samling i New York, där
Museum of Fine Art bevarar dem i sin
kine-matografiska sektion. Största delen
förstördes 1914, de lokaler Méliès använt togos
i anspråk av staten; då det av praktiska
och ekonomiska skäl var omöjligt att
deponera filmerna på annat håll, sålde Méliès
dem till en strumpfabrikant som tillvaratog
råmaterialet i dem. När man frågade den
gamle mannen var man kunde finna
kopior av hans verk, svarade han med tragisk
sanning: »Mina filmer, dem går man på.»
Den fruktbärande fantasi som lät honom
ideligen förnya programmen på sin teater,
den säkra konstnärsblick som gav hans
föreställningar deras alldeles särskilda
prägel, hans för var dag mera uppövade
manuella färdighet satte honom i stånd att
bättre än de andra producenterna, vilka
kommo från industri och handel, snabbt
utnyttja den nya uppfinningens
möjligheter. »Jag är på samma gång
intelligensarbetare och hantverkare —• det förklarar
varför jag så lidelsefullt älskar filmen.»
Och detta förklarar också att han var den
förste som upptäckte nya tekniska
procedurer och att han gjorde de första rullar
som äro värdiga att bevaras i
Stumfilmmuseet, inte bara för sitt historiska utan
också för sitt konstnärliga värde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
