Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Skärseld och kammarmusik. Av Th. Warburton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Av Th. Warburton
tidlösas skärningspunkt med tiden. Hela
denna sats snubblar över preciösa
stötestenar, men den är avsedd att uttrycka
ödmjukhet och underkastelse.
Första satsen i Little Gidding fogar sig
smidigt i kedjan. Den lilla orten är ett
minnets och eftertankens tysta rum, på
sitt sätt oföränderligt: dess häckar är vita
av snö i gnistrande vinterköld, vita av
hagtornsblom i varm försommar. Little
Gidding är bönens och skärseldens ort av
isande eld. Men tonen i dikten skiljer sig
från de föregåendes röster. Kanske är det
de inledande intensiva ljusmålningarna som
ger denna sista kvartett den durstämning
som den behåller ända till slut, i kontrast
mot de tre andras moll. Också den långa
andra satsen, som till största delen består
av en skildring i Dantes anda av ett möte
bland skuggor, klingar i ett slags ljust
majestät trots många domedagsord. Det
förefaller att vara Shelleys ande, för Eliot
en övergiven ungdomsbekantskap, som
summerar de åldrandets känslor han aldrig
behövde erfara men vilka sysselsätter Eliots
tankar:
Först långsam frysningsdöd i ditt förnuft
som icke hänförs, bjuder inga löften,
blott vålnadsfrukters bittra smaklöshet
när kropp och själ begynna falla åtskils.
Därnäst, att känna maktlöst raseri
för mänsklig dårskaps skull, och sönderslitas
av skratt åt ting som upphört roa dig.
Och sist, att skäras, plågas, återuppleva
allt som du gjort, och varit; och din skam
inför sent avslöjade skäl, medvetandet
om handlingar som skadat och förfelats
men vilka du engång trott visa dygd.
Då stinger narrars pris, och aktning fläckar
Utmattad går från orätt och till orätt själen,
om icke reningselden återställer den,
en eld som tvingar dig till taktfast dans.
Också i fortsättningen, i de tre sista
satserna, är det purgatoriets perspektiv som
tillämpas på alla de frågor om tid, minne
och liv som vi redan mött. Äntligen stöter
man på en ihärdig förvissning hos Eliot;
upprepade gånger heter det, tämligen
oöversättligt:
and all shall be well
and all männer of thing shall be well.
Allt blir gott när engång vi alla omsluts
av den eld som skall glödga våra själar rena.
Lidandet utan mening övergår i
meningsfull plåga. Kvartetternas irrande motiv har
fått en nv klangfärg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
