Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Komiken som reflex. Av Nils Antoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Antoni
rad livskänsla. Åtrås därför, alldeles
följdriktigt, särskilt av sådana som till vardags
lida av svag livskänsla, ennui.
Reflexer finnas av olika slag, bland annat
enklare och mera ovillkorliga sådana, som
t. ex. patellarreflexen då man slår på
knäse-nan eller pupillens sammandragning på ljus,
och s. k. högre reflexer, villkorliga, som med
ett och samma retmedel låta sig framkallas
eller icke, efter subjektets tillfälliga kondition.
Pavlov kunde som bekant dressera fram
reflexer hos försöksdjur genom konstant
kombination av retmedel och få dem att
kvarstå till en tid även då det ena retmedlet
utelämnades. Det namn han valde för dessa
företeelser — en av de viktigaste upptäckter i
den naturvetenskapliga psykologiens historia
— var »villkorliga reflexer». Egentligen är det
i Pavlovs fall fråga om helt speciella,
tillfälliga företeelser. Konditionella reflexer i
vidare mening äro säkerligen mycket
vanligare än dessa kortlivade dressyrfenomen.
Den första reflexen, över huvud taget,
beskrevs — naturligt nog — av en
naturvetenskapligt lagd filosof nämligen Descartes,
som lagt märke till den automatiska
blinkningen vid plötsliga synintryck, numera s. k.
okulo-palpebrala reflexen. Beteckningen
reflex präglades visserligen icke av Descartes
utan först något senare av hans landsman
och kollega Bayle. Den okulo-palpebrala
reflexen hör inte till de enkla, mera
ovillkorliga. Varje reflex har sin nervbana eller s. k.
båge, med en sensibel skänkel som förmedlar
intrycket och en motorisk som förmedlar
uttrycket, effekten. En reflex är mera
villkorlig, konditionell, i samma mån som större
delar av nervsystemet äro engagerade i dess
tillkomst. Man har rent av talat om psykiska
reflexer, vilka skulle förutsätta en
samordnande verksamhet hos stora områden av
hjärnbarken för att komma till stånd. Pavlov
visade att hans dressyrreflexer behöva
hjärnbarken för att bli till. Komiken inordnar sig
ganska otvunget bland de psykiska reflexerna.
Redan dess uttryck skrattet verkar
reflek-toriskt genom sin plötslighet och
oemotståndlighet, men även utlösningsmomentet
förhåller sig såsom typiskt är vid reflexer, det
skall helst komma plötsligt, överrumplande.
Många eller kanske de flesta starkare
sinnesrörelser förhålla sig visserligen på liknande
sätt, knappast någon av de s. k. högre eller
sammansatta emotionerna dock i så
utpräglad grad som skrattet. Men tänk bara på
»blamageguden» i Birger Sjöbergs odödliga
»Kvartett», som plågar den känsliga med
genanta minnesbilder som kommer honom att
rodna i sin ensamhet, hyssja och slå ifrån sig
med händerna!
I fråga om sinnesrörelsernas uttryck •—
den emotionella reflexens motoriska skänkel
så till sägandes —• har man alltsedan William
James’ och Carl Langes epokgörande insats på
1800-talet på många håll ensidigt fäst sig vid
deras viscerala yttringar, det förändrade
tillståndet i inälvorna, särskilt blodkärlen. Vi
tala som bekant, skematiskt, om två
nervsystem, det medvetet arbetande animala (av
anima=själ) och det omedvetet arbetande
vegetativa eller viscerala. Till det senare höra
körtlarna och den glatta muskulaturen i
huden, blodkärlen, mag-tarmkanalen. Att de
vegetativt innerverade apparaterna i huden
livligt återspegla sinnesrörelser, är allbekant:
man rodnar eller bleknar, håren resa sig på
huvudet eller man får gåshud och fryser,
ångestsvett bryter fram o. s. v. Men
emotionerna göra ingalunda halt inför det animala.
Ögonen spärras upp vid skräck, munnen
gapar i häpnad, man förlorar all sin
muskelkraft vid »förlamande» rädsla, man visar bort
någonting avskyvärt, man hoppar jämfota
och knyter händerna av ilska, dansar av
glädje, för att inte tala om alla lätena! Det
talas om en »irradiation» av affektyttringar,
hur en starkare retning sprider sig till vidare
områden av kroppen. Komiken framkallar
ett nästan omärkligt leende eller en ovillig
fnysning eller ett hjärtligt skratt. Men se på
Andersonskans Kalle efter ett lyckat streck,
hur han hoppar och dansar, vrider sig, viker
sig dubbel, håller sig för magen, kiknar
och interfolierar skrattsalvorna med skrän
och vrål av förtjusning! Han skrattar i
sanning med hela kroppen, det animala såväl
som vegetativa systemet.
Om en viss funktions »ontogenes», d. v. s.
dess första uppträdande och utbildning under
individens utveckling, inte säger allt om
denna funktions natur och inte heller alltid är
lätt att tyda, är den dock väl värd att lägga
märke till. Leende och skratt komma båda
under första levnadsåret, leendet först.
Darwins barn logo på 41-—45 dygnet, skrattade
på 65—113 dygnet. Senare forskare —
Preyer, F. Lange, Bernfeld, Billström —
ha i stort sett samma erfarenhet.
Man kan le med munnen eller ögonen eller
hela ansiktet. Utan att förfalla till teleo-
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
