Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Komiken som reflex. Av Nils Antoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Komiken som reflex
logi, intolka avsikter hos naturen, vilket i
vetenskapen inte är riktigt fint, kan man
peka på att munnen hos det späda barnet
dels är organet för näringens insugning —
vilket sker med förvånande kraft! — dels
den glugg genom vilken lätena -—• mestadels
olustiga och detta såväl från dess egen som
omgivningens synpunkt — släppas ut i
världen. Ögonen äro som bekant till för att
se med, genom dem etablerar barnet sin
första mindre primitiva kontakt med
omvärlden; den första, mera primitiva
kontakten ges av hudsinnena. Det vore då inte
förvånande om munnen och ögonen hade olika
uppgifter även i emotionellt avseende. Det
allra första leendet, helt eller övervägande
ett munleende, om det uttrycker någonting
alls, är efter all sannolikhet en rent
vegetativ lustkänsla; allra tidigast har man brukat
iaktta det efter fullbordat diande, det ter
sig m. a. o. som ett uttryck för mättnadens
välbehag. Kanske är det först då spädbarnet
får syn på sin mor och ger uttryck åt det
välbehag denna anblick väcker, som det ler
även med ögonen. I varje fall träder leendets
funktion att uttrycka välbehag så småningom
över från att vara blott »autistisk», en
angelägenhet inom jagets gränser, till att tjäna
kontakten med omvärlden, n. b. den
sympatiska kontakten. Under hela livet fortsätter
leendet att spela denna dubbla roll, att vara
ett omedelbart uttryck för välbehag —
visce-ralt eller spirituellt — oberoende av miljön,
stundom upplysande våra anleten även i
ensamma stunder, dock i alldeles övervägande
grad ett organ för sympatisk kontakt med
omgivningen.
Här kanske är bästa platsen för att
inskjuta några ord om mimik över huvud taget.
Dess vetenskapliga studium är svårt, den är
ju i så hög grad ett stundens och tillfällets
barn. Man känner från bildkonsten och
alldeles särskilt skådespelarkonsten ett helt
stort, rikt utrustat register av mimiska
uttryck för olika sinnestillstånd och
sinnesrörelser. Denna skala har utan tvivel utbildat sig
på basis av iakttagelse och erfarenhet, men
har med tiden blivit i hög grad traditionell,
standardiserad, i viss mån förgrovad.
Mimiken, både i fråga om ansiktet och kroppen i
övrigt, har blivit ett högt utvecklat
teckenspråk mellan konstnären och publiken. I det
verkliga livet ser man mycket litet av denna
rikhaltiga mimiska repertoir. Den
amerikanske psykologen Carney Landis meddelar
1924 resultaten av omsorgsfulla experiment
på vanliga försökspersoner som försattes i
olika, emotionellt verksamma situationer,
varunder deras beteende i olika avseenden
registrerades på minst störande sätt,
mimiken givetvis pr foto. Huvudresultatet är att
vanliga människor ha en synnerligen
sparsamt utvecklad mimik, som i mycket ringa
grad anpassar sig efter situationen, däremot
är individuellt olika. Var och en av oss har
sitt eget lilla register, som spelas upp tämligen
likartat på olika retmedel. Utan jämförelse
vanligast var leendet, som utgjorde ca 35 %
av alla reaktioner.
Leendet är utan tvivel dominerande i
vardagens mimik. Vad le vi då så flitigt åt?
Finna vi verkligen våra situationer så
övervägande angenäma? Långt därifrån!
Visserligen har den förträfflige tyske läkarfilosofen
Möbius säkerligen rätt i att normala
människors normala eller övervägande
känslostämning icke ligger så att säga på nollpunkten
utan något däröver, den är »ruhig heiter»,
lugnt glättig. Men man behöver inte se sig
kring mycket i vardagens mimik innan man
märker att dess frikostigt spelande leenden
äro mer eller mindre medvetet avsiktliga
eller inlärda. Vi le alldeles övervägande i
avväpnande syfte, för att förvandla triviala
eller smått pinsamma situationer till
behagliga. Ett strålande leende beledsagar vårt
»förlåt» då vi trampat någon på tårna eller
då vi ertappas och kännas vid våra små
misstag vid penningväxling, som egendomligt nog
alldeles omedvetet nästan alltid utfalla till
vår fördel. Det mest spontana leendet i sådana
situationer är det s. k. förlägna. Naturligtvis
är förlägenhetens leende mycket intressant
som problem, och ett ganska svårt sådant.
Nog måste man dock se en om ock omedveten
»konation», en avsikt däri, en instinkt att
förta en pinsam situation dess udd. I
förlägenhetens spontana leende skulle man kunna se
en naturens förstudie till det vi kalla humor.
Ty förlägenheten ler ju åt sig själv, liksom —
efter mitt sätt att se —- humorn.
Vad skrattar spädbarnet åt? Först efter
vad det tyckes åt kittling, när man »pipar»
det o. s. v. Det späda barnet tyckes kunna
uthärda kittling med bibehållen
lustreaktion betydligt bättre än äldre barn och vuxna.
För den vuxne mannen torde kittling endast
i mycket särskilda situationer bibehålla sin
lust. Enligt nyare experimentalfysiologi
(Zotterman) skulle kittlingsförnimmelsen upp-
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
