Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Komiken som reflex. Av Nils Antoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Antoni
en spänd väntans upplösning i intet o. s. v.
Alla ha varit ense om att Kant härmed
ingalunda lyckats åstadkomma den sökta
definitionen på komik. En spänd väntans
upplösning i intet kan ju också bli ren besvikelse.
Ändock kanske Kants försök rymmer en
riktig, eller rent av viktig iakttagelse? Vad
skulle det då vara för en spänning, som de
komiska intrycken kunna bryta snart sagt
när som helst? Ungefär så här föreställer jag
mig detta, för uppfattningen av komikens
väsen verkligt fundamentala förhållande. Vi
erfara nog alla, oavbrutet om också under
medvetandets tröskel, omvärldens moraliska
tryck och förhålla oss under denna spänning
som en fjäder färdig att springa upp. Den
sortens allvar som ligger i omgivningens
anständighet och värdighet såväl som i kravet
på egen anständighet och värdighet, utgör
kanske just det ständiga moraliska
atmosfärtryck, varifrån vi befria oss vid upplevelsen
av det komiska, d. v. s. upptäckten av det
ihåliga i all denna tryckande anständighet
och värdighet. Kejsarens nya kläder!
Skrattet löser eller genombryter för ett ögonblick
vår moraliska tonus. Utan anständighet
ingen komik skulle jag vilja säga. Utbildar
sig icke sinnet för det komiska hos barnen
parallellt med sinnet för anständighet och
värdighet? Lusten vid att vrenskas och »göra
bus» finns där visserligen redan förut, som en
förträfflig utgångspunkt.
Att producera en affektyttring på direkt
uppmaning är i allmänhet svårt. Om man ber
en medmänniska le eller skratta, t. ex. vid
läkarundersökning — kanske ett särskilt
olämpligt, hopplöst tillfälle! — blir det i
allmänhet ett särdeles stelt grin i stället.
Dock inte alltid: eventuellt uppfattas själva
uppmaningen som orimlig, löjlig, och ett
verkligt leende kommer! Vederbörande skrattar,
inte på uppmaning, utan åt uppmaningen.
Man kan undra över att de formliga
utbrott av naturkrafterna i oss, som
affektyttringarna i grunden äro, kunna disciplineras,
formas, ja föras fram eller åstadkommas
med avsikt, i visst syfte. Vid studiet av
memoar- och biografisk litteratur för den
romantiska tidsåldern studsar man ibland över
det myckna gråtandet. Man grät inte endast
på vers, utan med verkliga, salta tårar. Det
synes ha varit på modet att gråta. Möbius
tycker att saken är svårbegriplig. Till
recensenter som ansett hans frågetecken här
överflödiga, riktar han den maningen: »Sie sollen
es mit dem Weinen doch einmal versuchen!»
Den som är en smula obegriplig här, är för
en gångs skull Möbius själv. Alla torde veta,
att affektyttringar över huvud taget i icke
föraktlig mån äro tillgängliga för viljans eller
avsiktens inflytande. Gränsen mellan vilja
och avsikt är flytande, och att
affektyttringarna i stor utsträckning just avse något, är
alltför tydligt för att behöva diskuteras, om
också avsiktligheten endast till ringa del är
av det tillspetsat medvetna slag, vi i
allmänhet förutsätta vid våra viljeakter.
Under de röda månaderna i Helsingfors 1918
bodde en ung flicka med familjens tjänarinna
i våningen i staden; föräldrarna hade lyckats
fly. Sonen i huset var vitgardist, och de
antirevolutionära hade ofta möten och
överläggningar i våningen. En av sällskapet
befanns vara röd spion och ingen annan utväg
var möjlig än att taga honom av daga på stället.
Liket stoppades i en koffert som ställdes i en
garderob. Blod droppade ned i våningen
under, där invånarna redan förut voro röda.
Röda gardet alarmerades och bultade på då
de båda unga kvinnorna voro ensamma. De
visste alltför väl vad det gällde.
Naturligtvis kommo de överens om att förneka all
vetskap om liket i kofferten. Men den unga
damen visade sig situationen vuxen långt
därutöver. Hon instruerade tjänarinnan: när
de nu börja förhöra oss och pressa oss, så
skall du ingenting säga, bara gråt, bara gråt!
Och knepet lyckades, de båda klarade sig
genom att lösa upp sig i tårar. »Sie sollen es
mit dem Weinen doch einmal versuchen!» I
själva verket »spela» vi människor ingalunda
endast på teaterscenen, medan å andra
sidan skådespelarkonsten till stor del bygger
just på avsiktliga affektyttringar.
Löjtnanten hör ett alltför hjärtligt skratt i
skyttelinjen. »Vad är det där för ett
förbannat bölande! Ett skratt skall vara kort,
skarpt och militäriskt: hä hä!» I Martin
Arrowsmith talas om »männen med
modererad munterhet», som Martin avskyr, med
naturbarnets instinktiva motvilja mot
avsiktlighet på områden där spontaneiteten
borde härska oinskränkt. De äldre, de
placerade, betydande, hade till och med sitt goda
humör i sin makt, visste precis inte bara att
det är bra att visa sig munter, utan också att
munterheten bör avpassas med omsorg.
Martin hade rätt, men de äldre herrarna
hade också rätt.
Det säges att vuxna araber aldrig le, vilket
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
