Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Komiken som reflex. Av Nils Antoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Komiken som reflex
förvånat resande som sett öppna, soliga
leenden frikostigt spela på arabiska gossars och
ynglingars ansikten. Vuxna indianer få inte
heller le eller skratta. Detta är mera än
modererad munterhet, det är en smula skrämmande,
men vilket imponerande symptom på allvaret
och karaktärsstyrkan i dessa folks
livsuppfattning! Ett folk som inte får le och inte
berusa sig borde egentligen ha erövrat
världen. Engelsmännen å sin sida ha kommit
långt med sorglöshet, en sorglöshet som ofta
synts infödingarna som brottsligt eller
åtminstone obegripligt och farligt lättsinne.
Men sorglösheten har nog inte varit så hel.
Starkast visar sig kanske till slut det
ving-breda lynnet, det som kan vara både sorglöst
och förtänksamt, fantastiskt och nyktert,
vänligt och hårt, leende och allvarligt.
Spinoza log då han såg spindeln fånga och
utsuga en vacker insekt. Detta spinozistiska
leende har kallats särskilt världsvist,
överlägset, överseende; låt oss hoppas att
tydningen träffar det rätta. Det finnes eljest
något mindre tilltalande som alla filosofer,
åtminstone de större, medgivit hos sig själva
och oss alla, nämligen skadeglädjen, och
som också kan prägla ett leende.
Skadeglädjen är en så naturlig affekt, att ett
skadeglatt leende ingalunda behöver vara fult i
och för sig, utan blir frånstötande endast
genom sammanhanget.
Leendet är stilla och milt, skrattet
våldsamt, en urladdning. Hur kunna de ha något
gemensamt? Skrattet tillhör de
affektyttringar som kunna kallas befrielseakter,
aktioner som befria från en affektiv spänning, i
likhet med till exempel gråten. Nu är det
visserligen så som Darwin säger, att affekten
också kan stegras genom sina yttringar. Det
finnes här invecklade, svårförklarliga
sammanhang, det begripliga gränsar till eller övergår
på sällsamma vägar i det obegripliga. I
affektyttringarna avslöjar sig livet i sin
plötsligt frambrytande kraft och visar oss att det
inte är enkelt, utan paradoxalt. Gråten
»tjänar» till att befria från depressiv spänning,
men kan på samma gång eller i stället komma
till att fördjupa sorgen, den kan slutligen
mata sig själv och urarta, bli vällustig, »Wonne
der Wehmut». Här ser man olika
individualiteter uppenbara sig, de som tvinga tillbaka
sin affekt, de som lätta sig med ett
affektutbrott och de som göda sin affekt genom att ge
efter för den. På samma sätt kan man uppnå
ett befriande skratt, men man kan också
råka i skrattparoxysmer, »kikna», man kan
skratta därför att man är trött, »skrattslapp»,
benägenheten till skratt kan bli flabb och
slamp. En allvarlig person skrattar också
men på rätt ställe.
Men i sin rena, mest adekvata form är
skrattet en befrielseakt, och en starkt
lust-betonad, efterträdd och uppskattad sådan.
Ett gott skratt förlänger livet. Jag frågade
min 16-åriga dotter när man skrattar. »När
man är glad», svarar hon. Hennes 17-åriga
kamrat svarade på samma fråga: »Då man
har roligt.» Barnet skrattar i flera år, innan
det börjar uppfatta komik. På frågan, när
man skrattar, torde flertalet vuxna svara:
»Åt det som är löjligt.»
Det finnes också klart inadekvata
skratttillfällen. Jag menar inte bara då någon vid
åhörandet av en anekdot skrattar innan det
roliga kommit, vilket är ett sympatiskt drag.
Man skrattar i gäll förtvivlan, vilket dock
skulle kunna kallas ett sidostycke till
hånskrattet, möjligen också till galghumorn
eller humorn över huvud taget, då man ler
åt sig själv och sina missöden. Humor är
nämligen efter min uppfattning inte endast
en förmildrad komik, en komik blandad med
medlidande, utan till sitt innersta väsen och
ursprung en reflekterad, autistisk företeelse,
förmågan att finna sig själv komisk. Mera
traditionellt kan humorn bestämmas som
komik försvagad genom tillsats av
medlidande, en sammansatt affekt alltså,
ambivalent eller dubbelriktad. Allra klarast och
begripligast blir dock detta vid tillämpningen
på det egna jaget, som knappast någon av
oss finner odelat komiskt. Förmågan att
finna sig själv komisk, alltså njuta
skadeglädje gentemot sig själv, är grunden till den
allra egentligaste formen av humor. När den
gäller andra, blir det på sätt och vis samma
sak i och genom identifieringen eller som jag
brukar kalla denna fundamentala själsliga
drift, resonansen.
Sammansatta affekter finnas åtskilliga,
däribland många helt vanliga och typiska.
Allra vanligast är troligen kombinationen
förskräckelse + förtjusning såsom hos ett barn
som gungas högt eller hos Semele när Jupiter
kom. Andra sammansatta affekter, bland
dem humorn, äro mera sekundära, äro
kulturprodukter. Därför är humorn ett sent
förvärv hos mänskligheten, därför blommar
den särskilt hos de djupa melankoliska
schi-oziderna, därför passar den särskilt oss in-
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
