Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Komiken som reflex. Av Nils Antoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Antoni
tvistande klienter på Daumiers spökbilder
från Palais de justice. Vi äro särskilt belåtna
med att hos medmänniskor upptäcka våra
egna svagheter.
Men det skall just vara yttringar i smått,
mikroreaktioner såsom jag vill kalla dem.
I sin fulla makt och nakenhet inge dessa
samma drifter förskräckelse och fasa. Att
bevittna ett samlag mellan djur är för den
ovane starkt irriterande, på samma gång som
han »förhäxad» stirrar dit, mellan människor
en fasa, en psykisk chock. Som
»mikroreaktion», i »oskadlig» form eller grad är den
djuriska driftens uppenbarelse komiskt
användbar.
Att komiken är skadeglädje, torde vara
säkert. Man skrattar endast åt olyckshändelser:
åt när någon ramlar omkull, när någonting
upphöjt avslöjas som ihåligt, åt missöden
och fiaskon. Vitsens komik synes ligga i att
man så att säga sätter krokben för orden;
språket har ju också en värdighet att
förlora! Skadeglädje alltså. Och ändå får man
aldrig annat än motsägelser då man påstår
att komik är skadeglädje. Folk känner inte
igen komiken som skadeglädje, kännes inte
vid den. Skadeglädje är någonting fult som
var och en skäms för, på egna och
människosläktets vägnar. Man vill i den se en sällsynt,
kortvarig moralisk urspårning, som den
humanitära kulturen är på väg att utrota.
Man tar visserligen alldeles miste härutinnan.
För det första därför att förvärvade
egenskaper inte äro ärftliga. Naturen har inte skurit
till vårt psyke efter välmenta
barnkammar-begrepp: Du skall vara snäll! Utan efter
vildmarkens lag: Ata eller ätas. Alla stora
psykologer ha genomskådat människan på denna
punkt. Driften heter aggression eller — i mera
inskränkt bemärkelse — grymhet.
Motsvarande känsla eller affekt heter skadeglädje,
»le plaisir de voir souffrir» (Descartes). Och
denna drift med motsvarande affekter finnes
som en nödvändig ingrediens i vår psykiska
utrustning, lika nödvändig som den
motsvarande vänliga driften. Så kallad
sensation är egentligen en vilt blommande
skadeglädje, visserligen i nyfikenhetens endast
skenbart oskyldiga form. Ja, är inte
skadeglädje också en oumbärlig komponent i den
s. k. rättskänslan? »Det är ditt eget fel»
eller »det är rätt åt honom»; i sådana
rättskänslans vulgärformer sticker skadeglädjen
tydligt fram. I tillfredsställelsen över att en
s. k. brottsling får sitt s. k. straff kikar den
fram åtminstone med ena ögat om hörnet av
den räddade trygghetens bastanta stenmur.
Det är ingen förolämpning av
människonaturen att räkna med aggression, grymhet
och skadeglädje bland dess normala
beståndsdelar. Behaviorismen, psykologien utan själ,
söker frigöra sig från begreppen drift och
instinkt över huvud taget, och med rätta, de
äro där icke blott onödiga, utan störande.
Utan drifter ingen själ, skulle man kunna
säga. Det psykiska i introspektiv mening
kan inte frigöra sig från finala moment. I den
yttre världen se vi orsaker, i den inre
anledningar. Så länge vi röra oss med drifter som
psykologiska elementarbegrepp, måste vi med
självbevarelsedriften erkänna aggressionen
över huvud taget, destruktionsdrift, grymhet,
skadeglädje. Se bara på de oskyldiga barnen!
Ja de äro verkligen oskyldiga, de veta inte
bättre, men nog se vi deras grymhet så ohöljd
att intet tvivel kan återstå om dess
hemortsrätt bland fundamentala mänskliga drifter.
Och i fortsättningen — alltjämt under
förutsättning att vi alls räkna med drifter — vart
tar grymheten vägen? Utplånas den? Det
vore inte likt de primitivare skikten i
neuron-byggnaden. De utplånas ingalunda, de mista
inte något i energi, de ha livet igenom sin
viktiga uppgift att fylla, de endast
överbyggas med hämmande och reglerande skikt.
Mänsklig disciplin utplånar inte de låga
drifterna, endast tyglar dem. Drifterna äro
dra-garna eller motorn, det högre mänskliga är
körsvennen.
Vi skulle nu vara framme, hade jag tänkt.
Min hypotes om det komiska bygger på dessa
kunskaper om människosinnets uppbyggnad
av högre och lägre skikt, i överensstämmelse
med neuronlärans anatomi och fysiologi,
sådana de skymtat i det föregående. Vi behöva
endast fortsätta tillämpningen av principen
om funktionell skiktning och hämning litet
längre in i det egentligt psykiska än som är
allmänt brukligt. Komiken är en livsyttring
av ett lägre skikt i oss, av den primitive,
amoraliske, skadeglade vilden eller faunen
som alltjämt lever och måste leva i varje
normal människa. Här tittar han fram eller
slipper lös helt och hållet då den högre
mänskliga censuren överrumplas, vilket sker
då den iakttagna skadan överraskningsvis
kommer till synes, i simultan eller successiv
kontrast mot ett rådande eller väntat
intryck av bibehållen värdighet. Han har lät-
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
