Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - C.-F. Ramuz — ecce vates! Av Esther Grenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Esther
Grenen
språk inte längre ord för ordet och begreppet
vätes. Vi känna nu bara poeta, diktare. Men
de gamles vätes fanns till tidigare än poeta,
han kunde inte bara berätta och fabulera,
hans gåva var framför allt att se. Han såg
vad andra inte kunde se, i framtiden och det
närvarande, han var siaren. Och som sådan
också diktare. Ramuz är diktare i denna
mening. Och då vi idag visa på honom och
hylla honom, skola vi inte säga: ecce poeta!
utan ecce vätes!
Hans märkvärdiga ögon skåda gletscher och
floder, hus och djur, stenar, stalldörren,
sopp-tallriken på värdshusbordet från alla sidor,
uppifrån, nedifrån. Dem undgår inte den
finaste färgreflex, de vädra formligen ljus och
skugga. Hans ögon kunna vara örnens ögon.
Så skildrar han en man som efter en
bergskatastrof åter kommer till synes i en
stenöken:
För att se honom måste man ha ögon och vingar
som en örn som kretsar högt uppe i luften, därifrån
han mot oss riktar en genomträngande och sorgfälligt
spanande blick, som genast särskiljer det som lever
från det som icke lever, det som rör sig från det som
är orörligt; ovan tingen med sitt lilla gråa öga för vilket
avståndet icke existerar, men väl den minsta rörelse,
den minsta förändring i föremålens eller de levande
varelsernas läge, som då haren gör sina krumsprång,
som då murmeldjurets unge kommer fram ur sitt hål.
Ingen har sett mannen, därför att han var för liten,
för bortkommen mitt i denna stora stenöken.
Endast örnen hade kunnat se honom, därför att han
rörde på huvudet och stenarna omkring det icke
rörde sig.
Eller Ramuz ser med den blinde Bés ögon,
han som så underbart plötsligt kan se och
långsamt lär sig se:
Min Gud! allt detta!.. . Och är det möjligt att allt
detta tillhör mig?
Så räcker han ut armarna, båda armarna, öppnar
dem som när man ser någon komma; och då började
det verkligen komma, det kom och han tog emot det,
ett stycke luft, ett stycke avstånd; en vägg, ännu en
vägg, ett hus av brunt trä, ett som är rött, sedan
mera till vänster och mera bakåt, ängarna, åkerfälten,
skogarna, gröna fyrkanter, grå fyrkanter, gula
fyrkanter, sådant som lyser, sådant som icke lyser; han
famnade detta virrvarr med ännu mera himmel och
luft, famnade det alltsammans i sina armar (så blev
han åter en liten smula trött, slöt ögonen och vilade
sig).
.. . Därför att, sade han, man är nästan för rik,
aldrig hade jag trott att det skulle kunna finnas så
mycket som detta.
— Ah, sade Delacuisine, det finns verkligen det.
Och Bés vän Delacuisine har rätt: det finns
verkligen det ... så mycket . . . man måste
blott kunna se det alltsammans.
Läser man Ramuz, lugnt och långsamt
såsom man betraktar stora mästares tavlor,
så kan man lära sig se, så nytt och så
överraskande som den blinde Bé i boken Joie
dans le ciel. Och man skall därvid känna
samma himmelska glädje ... är det möjligt
att allt detta tillhör mig ... så många ting.
Det är rikedomen som skänker en sådan lycka.
Så yppig är världen. Kanhända inte så skön.
Ty Ramuz är som sagt en obönhörlig realist.
Han ser också det fula. Sköna äro för honom
sol och ljus, färg och värme, allt som är
fruktbärande och vänligt. Vintern talar han om
som »en sjuk årstid». Och han säger om ett
landskap: »Och det onda landskapet hade
kommit, som är styggt att se på, skrämmande
att se på. Det ligger ovanför blommorna,
gräset, de goda tingen; ovanför fåglarnas sång,
därför att här kunna de bara skrika.»
Med denna mycket enkla och naturliga
inställning, som älskar livet och skyr döden,
förenar sig en egendomlig objektivitet i
åskådningen: det finns för Ramuz inte stora och
små, viktiga och obetydliga ting, intressanta
och ointressanta människor. Ty han ser inte
bara med örnens ögon och den blinde Bés
ögon, han ser med många ögon och så också
med Guds ögon, han som skapat världen och
nu inte kan säga: detta är värt att tala om,
men detta icke.
För Ramuz är allting värt att tala om, att
beskriva. Därav den mycket egendomliga
tekniken i hans liknelser. Han använder
utomordentligt många liknelser. Det är kanske
ett övermått av synförmåga, som så ofta låter
honom foga ännu en bild till de tidigare. Och
det är nästan alltid små och enkla liknelser ur
det vanliga vardagslivet, varigenom han gör
himmel och berg, sjöar och moln, fält, djur,
byar så märkvärdigt åskådliga.
Han beskriver himlen: en himmel som
taket i ett rum, en vitkalkad himmel. Eller
luften: medan luften rörde sig som när man
skakar ett lakan i alla fyra hörnen. Han
beskriver ett landskap: framför dem sträckte sig
de sluttande ängarna som byn tycktes ha
glidit nedför, som pojkarna åka på
byxbaken. Eller ett berg: det var vid den tiden
då berget blivit alldeles grått som när askan
lägger sig över kolen. Han beskriver himlens
färg, medan begravningsklockorna ringa: den
hade samma färg som en alltför mogen ost,
den är guldgul först, sedan blir den röd och
så brun; den blev till en hinna sådan man ser
den över de blindas ögon. Eller: himlen är
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
