Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - C.-F. Ramuz — ecce vates! Av Esther Grenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Esther Grenen
Vad skall hon göra? Vad skall hon säga?
Vad skall nu ske?
Hon gjorde bara en liten rörelse med händerna, hon
flyttade på dem, den som legat över den andra làg nu
linder.
Mera behöver man inte veta. I denna enda
lilla åtbörd ligger bokens hela vidare
utveckling. Detta är en åtbörd som endast kan
åstadkommas av en helt genial regissör.
Liksom det också bara kan lyckas för en
helt genial regissör att blott och bart genom
två ljus inte bara omtala döden utan göra
den nästan gripbart åskådlig. Joseph, mannen
från bergen som på grund av en sjukdom
bland djuren inte kan komma till byn, men
dock kommer, driven av förtärande längtan
efter sin Victorine, står utanför hennes hus.
Han såg bara att det inte lyste i rummets fönster på
samma sätt som i köket, det lade han genast märke
till, och han lade bara märke till det. Ett blekare,
mindre stadigt ljus; det rör sig ibland, det avtar, det
ser ut som om det skulle slockna, så får det liv igen;
det stiger och sjunker bakom de små rutorna som när
man jämnar ut skrynklorna på ett tyg som åter drar
sig samman; och hela tiden är det omöjligt att urskilja
något i rummet.
Då klättrar Joseph upp på höskullen mitt
emot. Han rör sig inte, han sluter ögonen
som för att låta dem vila ut, han öppnar dem
försiktigt, mycket långsamt.
Och han såg detsamma som första gången, känner
att han väl förstår det han såg; men hans hjärta har
börjat bulta innanför revbenen som en fågel i bur,
hörbart; medan han på nytt sade sig: »Det är inte
sant!» Därför måste han alltjämt se dit. Man såg att
skillnaden mellan belysningen i köket och den i
rummet kom sig av att köket upplystes av en lampa, och
i rummet var det två ljus som brunno . . .
Och nu ser han, vet han, fattar vad som
skett.
. . . Ljusen stå där alltjämt med sina små spetsiga
lågor, hon är också alltjämt där, hon skall alltid
vara där . . .
Detta är en av de dramatiska scenerna ur
romanen La grande peur dans la montagne.
Här liksom i berättelsen Derborence bor ödet,
Moira, i bergen. Och den stora ångesten är
urmänniskans primitiva och blott alltför
berättigade ångest inför naturen, en ångest som
mer eller mindre medvetet blivit kvar hos
oss alla. Ramuz går därvid tillbaka kanske
rent av till de tider då det ännu inte fanns
någon animism, det vill säga då människan
ännu inte befolkade sin omgivning med sina
likar och hos berget fruktade berget och inte
bergets Gud, då hon var rädd för själva
stenen, det främmande, det otillgängliga, det
som vilken dag som helst kan krossa henne.
Denna nakna fruktan har ingenting av den
billiga romantiken i den folkliga vidskepelsen.
Men det finns också hos Ramuz herdar och
gamla människor som tro att djävulen
personligen bor i berget, medan de andra i byn
och med dem han själv frukta berget sådant
det är, såsom de frukta de stora ovädren, den
onda årstiden, vintern, sjukdom och död.
Vad är det nu för slags människor om
vilka Ramuz berättar, till vilka han hör, i så
hög grad hör att han alltid vid en gemensam
upplevelse skriver »vi», som om han stode
mitt ibland dem? De leva i Europa, vid
Genèvesjöns stränder och på höjderna
däromkring. De äro oss alldeles obekanta och
trots detta blir man snart förtrogen med dem.
Turister komma knappast i närheten av dem.
Ramuz talar en gång om sådant folk som,
säger han, »springa omkring på glaciärerna
för sitt nöjes skull med hackor och rep».
Hans människor leva i sina små byar, i sina
säterhyddor, sina trädgårdar, sina rökiga
värdshusrum sitt eget inom sig slutna liv.
De äro inte bönder i vanlig mening och heller
inte vad man kallar småfolk, ty hur
anspråkslösa deras förhållanden än må vara göra de
ej intryck av spetsborgare. Och även de
fattigaste bland dem, kittelflickarna, tiggarna
och landstrykarna, ha en suverän
livsinställning: de vilja nämligen inte alls vara något
annat än de äro.
Inte som om de därvid skulle vara obetingat
tillfreds. Ramuz själv är inte det. Den
fattigdom han skildrar blir hos honom aldrig
förskönad. Livet som han skildrar är ingalunda
ett idealiskt liv. Men sådant han föreställer
sig ett idealiskt liv, han och de andra omkring
honom, är det värt att ingående dröja vid:
ty däri, i denna en diktares önskedröm,
avspeglar sig klart och rent den mycket stora
demokratiska traditionen i ett mycket litet
land, Schweiz.
I sin bok Joie dans le ciel skildrar Ramuz
egentligen paradiset. Ett märkvärdigt paradis,
sett med hans märkvärdiga ögon. Byns döda
få återuppstå. De sjunga inte halleluja, de
dansa inte, de sväva inte, de fira inga fester,
de gå helt enkelt hem till sig. Och de föra
åter sitt forna vardagsliv, men nu utan sorger,
utan svårigheter, utan förbrytelser, i en
ständigt mild sommar. De uträtta sitt vanliga
arbete, inte av tvång och nöd utan mera som
ett nöje, de äro åter hantverkare och träd-
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
