Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - C.-F. Ramuz — ecce vates! Av Esther Grenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C.-F. R amu z — e c c e vätes!
gårdsmästare, de valla sina getter, de röka
sina pipor — »han drog upp ur fickan ett
paket tobak insvept i brunt papper (vilket
är en mycket välsmakande tobak)» —- de
behöva varken nektar eller ambrosia, de äta
sin ost och sitt bröd, de dricka sitt vin. Men
de känna därvid inte längre »fruktan för
framtiden, saknaden efter det förflutna . . .
Eftersom det inte längre finns varken något
förflutet eller någon framtid, finns det
omkring oss bara en stor stillastående tid, som
när man ideligen betraktar samma lugna
landskap.»
I ingen annan av Ramuz’ böcker är den
egendomliga blandningen av djärv fantastik
och en nära nog nykter realism så tydlig som
i Joie dans le del. Det är boken om
förlossningen. Här befinna sig människorna i
den »stora stillastående tiden», evigheten.
Det är det enkla livets höga visa, ett liv som
blivit oförgängligt.
I hans andra böcker är längtan efter det
oförgängliga ett alltjämt återkommande
motiv. Hur fruktansvärt att ingenting kan
förbliva.
Där sitter i romanen Adam et Ève madame
Chappaz, värdshusvärdinnan, tillsammans
med Gourdou, den gamle kittelflickaren, som
också funderar på bibeln, man vet bara inte
riktigt om han ändå inte är en smula drucken.
De sitta i köket, ty det regnar ute och är
kallt, nu komma inga gäster mer. Framför
Gourdou står ett glas rykande hett kaffe.
Han drack en mun kaffe. Så sade han:
— Värmen börjar göra gott, det är tecknet på att
vädret vänder sig . . .
Och madame Chappaz talar om de
bekymmer hon har för sin dotter Lydie. Och då
säger han:
— Hur gammal är ni?
— Sjuttio år.
Han säger:
— Vi kan prata.
Och så talar han om sin bibel och bland
annat säger han:
— Det sorgligaste är att man har en tanke om
världen som världen motsäger. Ja, att vi måste arbeta,
och vi inom oss ha lust att vila; att vi måste leva i det
ofullkomliga och det inom oss finns ett behov av det
fullkomliga; att vi måste leva bland det som förgår
och hungra efter det som består; att vi är tvungna att
dö och inom oss ha fasa för döden.
Han är helt allvarlig nu. Han är sjuttio år gammal.
Hon har satt sig mitt emot honom; hon är nästan
lika gammal som han.
De ha vitt hår båda två . . .
Hungern efter det som kan bestå, hungern
efter det eviga, längtan efter det fullkomliga
behärskar Ramuz och hans människor. Och
därför bli de i kärleken så lätt till besatta.
De fördraga ingen skilsmässa. Då mannen på
sommaren måste draga högt upp i alpen med
sina hjordar och hustrun stannar kvar nere
i byn, förvandla de sig till Hero och Leander.
De ha inga vajande kläder och förfoga inte
över några gyllene lyror; han sitter inte långt
från de isiga och ohyggliga gletscherna bredvid
sitt mjölkspann, och hon rör under tiden i
soppan på sin spis. Ändå ryckes man med av
samma förtärande och ovillkorliga kärlek som
hos antikens odödliga älskande par.
Och då Bolomey, den löjlige fantasten, vill
göra sin doftande lilla trädgård till Edens
lustgård för att kunna hämta tillbaka sin
förrymda lilla hustru och där med henne leka
litet Adam och Eva, så tror man på hans
dröm. Men så är där Lydie, som också förstår
att älska, på sitt sätt; blygt och skamlöst
på en gång. Ty hos Ramuz har allting en viss
skickelsediger storhet, även resignationen.
Och Lydie, uppasserskan i sin mors värdshus,
inte längre helt ung, inte längre just vacker,
känner denna resignation. Resignationen är
hennes Moira.
Hon har haft besvikelser. Och så . . .
— Jag har sagt mig själv att jag ska ta sakerna
som de kommer. Så mycket värre. Säg mig, monsieur
Louis, har jag inte rätt? Vad skulle det annars bli av
en? . . . Ja, en medelmåtta, en liten medelmåtta. När
man inte kan få något annat. Vad tror ni, monsieur
Louis? En liten glädje, en sorg, och sen en liten
glädje igen. Man tar det som kommer . ..
Och hon tar allt som det kommer, med en
stilla och suverän överlägsenhet. Det är inte
mycket som bjuds henne. Så säger hon då
senare en gång:
— Hör på, vad kan man begära mer? . . . Ja,
livet. . . Kyss mig.
Hon sade tystare:
— Ser du, alla kvinnor är lika.
Nattens fågel ropade alltjämt.
Så slutar en kärleksscen, betraktad med
samma distans, tecknad med samma rena
konturer som bergskedjorna i solnedgången
eller en gammal kniv att rensa ogräs med.
Ingenting är »prosaiskt» för diktaren, säger
Ramuz själv en gång. Ingenting är prosaiskt
i hans böcker, inte ens den vit- och rödrutiga
vaxduken på Bolomeys bord som inte blivit
avtvättad på länge. Och inte ens Bolomeys
uppvaknande ur hans förryckta kärleksrus,
sedan han äntligen åter fått tillbaka sin Eva
2g—Ord och Bild, 54:0 årg.
449
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
