Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Om fyrtiotalets svenska konsthistoria. Av Oscar Reuterswärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om fyrtiotalets svenska konsthistoria
anordningar, föremålsskildringens grad av
klarhet och plasticitet etc. av typen
»Willumsen, Ung flicka: Modellen sitter i tvåtredjedels
profil på en sten i förgrunden; hon har
rosafärgad hy och gult hår; förgrundsterrängen
orangebrun; i fonden, lätt antydda, en
trädstam och ett par buskar» (ur Ragnar Hoppes
katalog över Thorsten Laurins samling).
Författare och läsare nöja sig här med blott
ex-tensiva begrepp medan de uttryckstolkande
adjektiven ännu vänta på sin metodiska
användning.
Fyrtiotalets vidgade resurser och anspråk
visa sig i docent Carl Nordenfalks katalog
över Conrad Pineus’ samling i Göteborg.
Kommentarerna till de förtecknade verken
försöka här äntligen fånga konstföremålens
estetiska ansikte och helhetsverkan, t. ex.
»Willumsen, Kvällsvarden: Häftigt
förgrundsperspektiv med bråda förskjutningar i
skalan; grella belysningskontraster; rymden över
ljuszonen sänkt i kolsvart mörker» eller
»Sparer, Porträtt av Pineus: Dämpad, sober kolorit
i huvudsakligen svart, grågrönt och
brungrått; intensiv realitetsverkan genom
framryckande av figuren i främsta bildplanet»
eller »Jens Söndergaard, Vesterhav: Kosmisk
naturvision i släkt med Marcus Larsson;
tung, nästan otymplig färgbehandling, som
dock på ett egendomligt sätt förmår
uttrycka elementens våldsamhet». Nyanserna
kunna i sin skiftning tyckas obetydliga hos
dessa exempel. De äro likväl principiellt vitt
skilda, avsatta av helt olikartade tänkesätt.
Tydligast ha emellertid fyrtiotalets
vidsträckta aspekter visat sig i undervisningen
från de akademiska lärostolarna.
Gregor Paulsson för sålunda sin
konstteoretiska forskning alltjämt vidare och har
under de senaste åren mer än någon annan
bidragit till karakteriseringens och
historieskrivningens förkovran. Hans
begreppsbildning i Tanke och form i konsten (1933), som
på sin tid blott gällde bildbetydelserna och
deras struktur i den italienska
renässanskonsten, har utvidgats till att utgöra grundval
för systematisk betraktelse av konsten över
lag. Särskilt har han dröjt vid rums- och
rörelseskildringens arter och försökt ge
klarhet åt hur vi böra tänka oss deras specifika
uppbyggnad. Resultatet har blivit ett rikt
differentierat schema över bildtyper och
bilduttryck. Det utgör slutligen stommen i
Paulssons grundläggande teoretiska arbete.
Konstverkets byggnad (1942). Från delvis
annan utgångspunkt har han i
Konsthistoriens föremål (1943) lämnat ytterligare
förslag till ett fördjupat konststudium och på
bokens slutsidor demonstrerar författaren i
ett överväldigande exempel sina teoretiska
bidrags användbarhet. Han utväljer
Bron-zinos porträtt av Bartolomeo Panciatichi
till undersökningsobjekt och öppnar på
bredaste angreppsfront hela raden av sina
»uppfattningsperspektiv» mot denna inte
lättillgängliga målning. Resultatet blir en fullödig
uttolkning. Två av Paulssons elever, fil. lie.
Nils Lindhagen och docent Per Gustaf
Hamberg ha på delvis självständigt sätt upptagit
lärarens betraktelsesätt och metod och med
anmärkningsvärd framgång tillämpat dem,
den förre i en lärd studie över manierismens
porträttmåleri, den senare i sin
gradualav-handling om reliefkonst från romersk
kejsartid.
I Stockholm är det bland de akademiska
lärarna framför allt Cornell som underkastat
konstföreteelserna den allsidiga analysen. I
högskoleföreläsningarna har han lämnat prov
på genomgripande penetrationer av
forskningsföremålen, som i regel utgjorts av
arkitekturmonument. I dessa undersökningar har
hans prövning av byggnadsfasadens estetiska
möjligheter som plastiskt element kanske
lämnat det största utbytet. Ur denna
synvinkel har han nämligen upptagit
adertonhundratalets missaktade svenska arkitektur
till resultatrik omvärdering och utvunnit en
expansiv och vida mer nyanserad
helhetsuppfattning. Exempelvis det historiska
stilinslaget, i vilket en vedertagen uppfattning
ser ett viljelöst imiterande, får på detta sätt
en djupare innebörd. Genom hänvisning till
den ständiga förnyelsen av husfasadernas
formala anordning, konstruktiva mening och
uttryckskaraktär gör Cornell en från årtionde
till årtionde fortgående förvandling
iakttagbar för oss, en förvandling som sammanhänger
med förskjutningen hos de estetiska
åsikterna om arkitekturens motiviska betydelse.
Cornells nya tydningar, som även finnas
uttryckta i senare delen av hans svenska
konsthistoria, ha också lett till att den
borgerliga adertonhundratalsarkitekturens
tidigare isolering i historiebilden plötsligt
brutits. Vi kunna nu med Cornell se den som en
följsam del i det större konstförloppet och
t. o. m. impressionismen i måleriet och
skulpturen får sin faktiska motsvarighet i
byggnadskonsten.
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
