Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Om fyrtiotalets svenska konsthistoria. Av Oscar Reuterswärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om fyrtiotalets svenska konsthistoria
Av Oscar Reuterswärd
V MOT TJUGUTALETS SLUT lade
sig det häftigaste vågsvallet från
formalisternas och innehållsestetikernas idékamp och
den svenska konsthistorien närmade sig
därefter med växande förståelse olika medlande
konstuppfattningar. Utåt tycks numera
forskningen vara ense om att ett konstverks
formvärden och innehållsvärden åtminstone inte
äro varandras grundmotsatser, vilket
innebär att fyrtiotalet ej längre hävdar att blott
endera kategorien skulle garantera
konstegenskaperna.
De forna, ensidiga argumenteringarna lödo:
»Att söka det estetiskt avgörande i innehållet
är att fly det konstnärligas verkningsfält.»
Respektive. »Att söka det estetiskt
värdefulla i den nakna formen är en falsk
abstraktion.» En radikal utjämning av kontrasten
i dessa antiteser låter naturligtvis vänta på
sig. Man saknar en sammanfogande
centralidé. I de försonande tankegångar, som
formulerats i vårt land se vi därför alltjämt en
tydlig dragning mot endera av de två
ytterlighetsattityderna. Vid en granskning av de
båda tongivande principforskarnas senaste
författarskap visar sig sålunda professor
Henrik Cornell och hans lärjungar alltjämt
omfatta ett formalistiskt färgat
uppfattningssätt — även om ett långt och beredvilligt
steg blivit taget mot en harmonisering av
synpunkterna — under det att professor
Gregor Paulsson och hans elevkrets å andra
sidan företräder ett slags modifierad,
idealistisk metod.
Söndringen i uppfattning har ofta blivit
bedömd som ett hinder, som medvetet lagts
i vägen för konstvetenskapen och dess
teoretiska arbete. Men numera visar det sig snarare
att de två inriktningarna under ett skede av
bråd begreppsbildning på ett lyckligt sätt
hållit isär de båda huvudaspekterna på
konstverken och kunnat isolera dem. Till stor del
tack vare ensidigheten har konsthistorien
klarat sig förbi den krisartade åsiktsförvirring
under tjugutalet, som övergick exempelvis
litteraturhistorien. Denna systervetenskaps
benägenhet att inte vilja draga fast gräns
mellan diktverkets formala och innehållsliga
sidor bragte litteraturanalysen i svårigheter
och gav upphov till åtskilliga
förlägenhetsbegrepp, såsom t. ex. uppfattningarna om
något slags »inre» form, som skulle utgöra
»känslo- och stämningsinnehållets formala
förhållande till idéinnehållet» (Julius
Petersen).
Framför allt ha emellertid företrädarna
för de motsatta metoderna var för sig
förfinat de speciella greppen om konstverkens
väsen. Frukterna av detta skördas nu av den
moderna konsthistorien, som alltefter det
materialet så kräver drar nytta av än de
formalistiska, än de idealistiska systematikernas
arbetsresultat. Härigenom är konsthistoriens
nuvarande inställning allsidigare än någonsin
tillförne. Särskilt på arkitekturhistoriens
område har analysen av de konstnärliga
företeelserna tack vare syntesen av uppfattningssätt
fått en för inte länge sedan svåranad skärpa
och bredd.
En talande bekräftelse på de oavlåtligt
ökade anspråken och den växande förmågan
att behandla och beskriva konstverken kunna
vi få genom att gå till rutinkarakteristiken i
resonerande konstkataloger. Ännu långt fram
på nittonhundratalet äro presentationerna av
målningar och skulpturer inte mycket annat
än redogörelser för vad verken föreställa,
attiralj uppräkningar och
situationsberättelser, som inte lämna den oinvigde bättre
besked om konstkvaliteterna än vad ett
polissignalement ger om en försvunnen
medmänniskas personkaraktär.
Katalogerna från mellankrigstiden tillgripa
som självklart beskrivningsmedel formala
kännetecken. Det är i regel uppgifter om en
tavlas viktigaste färginslag, kompositionella
Med denna artikel inleder Ord och Bild en serie rapporter över resultat och problemställningar från
den svenska forskningens olika arbetsfält. Bidragen införas i den ordning de inkomma till redaktionen.
I nästa nummer följer docent Sten Lindroth om den svenska lärdomshistorien
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
