Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den svenska lärdomshistorien. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska lärdomshistorien
intressen, och översiktsverk över större eller
mindre delar av medicinens historia höra till
ordningen för dagen. Mycket värdefullt arbete
har därigenom uträttats. Men också
medicinhistorikern har ofta nog svårt att ge den
rätta bilden av de gamla läkarna och deras
verk. Medicinen har naturligtvis, som varje
annan vetenskap, utvecklats över en mängd
förfelade hypoteser och omogna försök till
förklaringar av de enskilda iakttagelserna.
Men om dessa får man vanligen en ytterst
ofullständig kunskap i den moderna
medicinhistoriska litteraturen. Det är betecknande,
att de stora översiktsverken med något enda
undantag inte ansett det vara mödan värt
att ge läsaren en inblick i hur den skolastiska
sjukdomslära såg ut, som skapats av den
enormt inflytelserike Galenus och sedan blev
den fasta grunden för all akademisk
läkekonst genom medeltiden och in på
sextonhundratalet. Moliére drev i sina komedier
gäck med denna i filosofiska distinktioner
insnörda läkarkonst, Petrarca och Paracelsus
före honom, men vi få akta oss att göra
detsamma. Den var säkert inte alltid så
välsig-nelsebringande för den sjuke, men det borde
vi kunna se bort ifrån — så lång tid som den
nu varit borta från dagordningen.
I vårt land har medicinhistorien knappast
samma fasta ställning som på andra håll.
Vi lia ingen akademisk undervisning som
enbart har att taga befattning därmed, inte ens
elementära kunskaper i medicinens historia
fordras längre av våra läkare. Under årens
lopp har likväl av trycket framkommit
åtskilligt till en belysning av den äldre
läkekonsten i Sverige. Vårt medicinalvåsendes
organisation genom tiderna är väl bekant
ända sedan Hjelts stora verk från 1890-talet
om Medicinalverkets historia. I senare tid
har framför allt O. T. Hult varit den som
hållit intresset för vår medicinhistoria vid
makt. Han hyser en särskild kärlek till den
äldre vasatidens läkare; den kanske mest
betydande av dem, Gustav Vasas livmedicus
Johann Copp, har Otto Walde utförligt
skildrat i en innehållsrik biografi (Lychnos
1937 och 1938). Ett tungt vägande bidrag är
den efter mångåriga forskningar fullbordade
levnadsteckning över Johan von Hoorn,
förlossningskonstens grundläggare i Sverige,
som utarbetats av Vilhelm Djurberg, men
först efter hans död kunnat utgivas (1942).
Hoorn gjorde en storartad insats för att höja
obstetriken i Sverige, och åtminstone en av
hans talrika skrifter i ämnet nådde utomlands
stor berömmelse. Kanske är det till sist inte
alldeles ur vägen att här påminna om en
gärning i medicinhistoriens tjänst som tilldragit
sig uppmärksamhet långt utöver vårt lands
gränser — Erik Wallers bibliofila
verksamhet. Hans storartade samling av böcker och
handskrifter till medicinens historia, nu
förvarad i Stockholm, kommer att allt framgent
bevara sin betydelse också för forskningen,
ty om lärdomshistorikern gäller det, att han
mer än kanske någon annan måste tillbringa
sina dagar bland de gamla auktorerna. Men
att komma över dem är inte alltid så lätt,
trots de vackra bokskatter som
stormaktstidens förutseende rövarpolitik tillfört våra
bibliotek.
Den översikt som här givits av vår
lärdomshistoriska forskning, dess problem och
resultat, har bara kunnat belysa ett och annat
rörande studiet av den svenska odlingens
historia. Denna utgör också i första hand
föremålet för vår lärdomshistoria. Det betyder
likväl inte, att utforskandet av de allmänna
sammanhangen vore på något vis eftersatt.
Vetenskapen har i gången tid lika litet som
nu varit nationell. Dess villkor och
organisationsformer äro väl alltid beroende av ett
lands speciella betingelser, men ideerna och
lärorna känna inga sådana gränser. Sveriges
intellektuella kultur återspeglar den
europeiska andens utveckling; varje djupare analys
av något område inom svensk
lärdomshistoria leder oss till främmande universitet,
till studerkammare och boklådor Europa runt
— vi måste följa den väg som svenska
studenter en gång i tiden själva brukade vandra
för att inhämta vetenskap och bildning. Den
västerländska kulturens enhet genom tiderna
framstår kanske aldrig så uppenbar som i
ideernas och vetenskapernas historia. Visst
äro sanningssökandets hävder fyllda av
häftiga strider och ömkliga upptåg, men dessa
äro tecknet på det lidelsefulla intresse
varmed man tog del av andras teorier och
uppslag. Den lärda litteraturen är till sin art
internationell — den var det än mer på den
tiden latinet var dess språk — och vår
lärdomshistoriska uppgift är inte bara att
återuppväcka gånget svenskt kulturliv utan
också att undersöka det i dess relationer till
den vittomfattande respublica literaria som
i längden aldrig låtit sig insnöras av politiska
gränser och religiösa konfessioner.
511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
