Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
instinkter, till deras böjelse att lyda utan att
tänka. »Magistern», säger prosten, »talar om
blodet och korset så att församlingen skall
gråta, jag försöker tala om samma ting, så
att de må förstå och ha kunskap.» Och han
tillägger att magistern i stället för att vända
församlingsborna från deras onda lustar
ger dem en ny lusta, en ny njutning, i den
andliga ruelsen.
Det är en idédiskussion mellan två
mänskotyper, som man känner igen ur en av
nutidens största romaner: Thomas Manns »Der
Zauberberg», där två liknande principer
drabbar samman i den dramatiska diskussionen
mellan Settembrini och Naphta. Settembrini
är en human, idealistisk framstegsman, som
tror på ideernas och argumentens förmåga
att övertyga mänskorna och leda dem in på
den rätta vägen. Naphta åter dyrkar
instinkternas demoniska värld och föraktar
intellektet, som inte kan mobilisera de starka
känslornas armé till försvar för ideerna. Den
mänskliga friheten tillerkänner han inte
något värde. Naptha är en reaktionär
upprorsman, han är kort sagt en anteciperad bild av
det revolutionära släkte, som fört Tyskland
och tyska folket till undergången.
Även Valdemar Nymans bygderoman står
sålunda i en viss kontakt med nutiden.
Språket i »Som tusen liljor» har både stora
förtjänster och betydande fel. Det finns något
av de åländska allmogeryornas granna färger
och mönster i stilen. Den har en viss kraft
och mustighet, men särskilt i
naturmålningarna breder författaren så på med bilder att
stilen övergår till rent svammel. Exempel
härpå erbjuder de allra första sidorna, där
det knappast finns en gräns för de
oräkneliga färgord och bilder, som författaren
staplar upp på varandra.
Harald Hornborgs roman »Syndafloden»
bildar den avslutande delen i författarens
historiska trilogi om ätten Biörnehufvud på
Illerstad och släkten Ferrinus på Forsby
bruk. Det är en bok som är fylld av
dramatiska händelser. Tiden är ju också den stora
ofredens år. Kriget i Finland har varat så
länge att byggnader och åkrar fått förfalla
och mänskorna gripits av fullkomlig apati.
De bryr sig inte mera om att upprätthålla
ens skenet av värdighet. Dryckenskapen och
liderligheten har ökats, slagsmål hör till
ordningen för dagen. Finlands egna
torparsol-dater har utvecklat sig till en krigarkast,
som inte känner någon samhörighet med sin
naturliga, fredstida omgivning. Hela landet
håller på att duka under i ett bottenlöst
kaos. Ryssarna rycker in i landet och den
som bara kan flyr ut till skogarna eller till
Sverige.
Men det finns undantag. Den lärde
enstöringen Krister Ferrinus har sin rot i
hembygden och fosterlandet. »Jag överger inte», säger
han till en ung frände, »det här folket, som är
mitt folk, ur vilket min egen släkt en gång i
tiden har utgått. Jag älskar, ser du, att
inbilla mig att det kan komma att behöva
mig. Det är en fix idé och den kan ingen
mänsklig makt rubba.» Han stannar på sin
post och möter sitt öde: döden.
»Syndafloden» är sålunda en roman om
svaga och starka hjärtan, om upplösande
och uppbyggande krafter, om svek och
trofasthet.
Harald Hornborgs bok är en
förströelseroman med litterära ambitioner och
kvalifikationer. I denna genre har författaren likväl
tidigare skapat bättre verk än denna
berättelse. Efter läsningen av »Syndafloden»
känner man en viss saknad efter de snirklade och
spirituella interiörbilder från de
hopfantise-rade tyska leksakshoven, med vilka Harald
Hornborg inledde sin författarbana. Och
framförallt: man hoppas att författaren efter
avslutningen av sin romanserie skall ge oss
en volym av de eleganta historiska essäer,
vari han är den verklige mästaren.
Margit Niininens nya bok »Huset med den
gröna gardinen» är en kollektivistisk roman
av den art som var modern överallt i världen
omkring år 1930.
Nere i en gammaldags, ganska förfallen
hyreskasern i Helsingfors utkanter lever en
grupp människor. Bakgrunden till deras
känslor, tankar och handlingar ges av kriget
i Finland och bombnätterna mot Helsingfors
i början av år 1944. Där är den lungsjuke
korrekturläsaren Johan Lippman, en ung
idealist, som söker nå till klarhet i den
gåtfulla tillvaron; den kvinna han älskar, Maria,
som genom ett olyckligt äktenskap är
bunden vid en man ute vid fronten; den
lättsinniga Rosa, en ungt hondjur, som med
vaggande höfter bekymmerslöst vandrar fram
genom livet. Ypperligt tecknad är familjen
Suominen. Mannen är en socialdemokratisk
tidningsskribent, som bevarat en ren kärna i
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
