Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
Livets väsen kan endast fångas i utmanande
antiteser. Det är en eld, som brinner och när
sig själv i en ständig förnyelse. Det är ett
ofantligt djur, vars gyllenskimrande ögon
uppfordrar, lockar och kräver. Mänskorna
måste sluta sin blick inför livets intensitet.
De söker sin räddning i ett tillstånd av
mekanisk, ensidig verksamhet. De uppgår i
sådant som kallas sysslor, plikter, uppgifter.
De klänger sig fast vid lagar som delar upp i
vitt och svart, i gott och ont, de parcellerar
sina tankar och känslor i ett parcellerat
samhälle — »sunt» och utan »överdrifter».
Eva Wichman hyllar de korta ögonblick,
då mänskan förnimmer ett djupare
sammanhang i tillvaron. Denna klarsyn är
framförallt förbehållen siarna och konstnärerna,
som förkastar de vedertagna normerna och
följer lagar okända för andra. »Ohörbart
vattenfall» är en hyllning till inspirationen som
livsmakt.
På ett ställe i boken nämnes namnet
Bergson. Det är ett namn som anger vilken linje
Eva Wichman företräder. När hon hyllar
den spontana livskraften erinras vi om
Bergsons mening att mänskan uppfattar tillvaron
först då hon sjunker in i det verkliga nuflödet
och förnimmer allt som en evighet av rörelse
och liv.
»Det finns intet annat än självet»,
förkunnar författarinnan, »men inte i snäv,
ego-centrisk mening — utan såsom all natur, i
enslig samhörighet med allt.» I dyrkan av
det individuella och säregna kan man
verkligen inte gå längre än Eva Wichman.
Hennes novell är en bohemlivets höga visa.
Karakteristisk i detta sammanhang är även
den lilla detaljen att hennes stil stiger ett
tonläge, får glöd, färg och doft, då hon talar
om ett par zigenerskor, som vandrar förbi
på gatan; de är ett inslag av exotism:
Vaggande fram i sina granna svepande kjolar
påminde de om ett stim tropiskt skimrande fiskar,
våg-samt lätt glidande genom ogästvänliga djup mot
osedda mai — lysande i blåsvart och purpur, gult och
bjärtaste grönt: böljande färg mitt inne i stenstadens
döda grå, där glesa flingor redan föll.
Eva Wichman leker med vardagsallvaret
och vardagsbestyren. Hon ställer världen på
huvudet och inbillar oss att det är det
normala. Hon gäckas, hon begåvar som
midsommarnattsdrömmens Puck aktörerna i
vardagens träskodans med åsnehuvud. Men Eva
Wichmans individualism gömmer även på
allvarliga inslag, färgade av tiden. Hennes
individualism har fått sin hektiska färg av
det tryck, som industrialiseringen och den
politiska och sociala utvecklingen sedan
ingången av trettitalet utövat på individerna
— och fortfarande utövar. Hon är anarkisten,
som trotsar samhället och river ned
paragrafernas taggtrådsstängsel och svänger
individualismens röda flagga över barrikaderna.
I sin tidigare diktning lät Eva Wichman
sin inspiration skena iväg och fyllde sidorna
med nyckfulla arabesker av bilder i kraft av
sin originella ordfantasi. Denna stilkonst
var av suggestiv verkan i kortare prosabitar.
I längre saker var stilens furioso dock alltför
tröttande; uppmärksamheten hos läsaren
dövades snart av knalleffekterna. I »Ohörbart
vattenfall» har författarinnans stil mognat
och anpassat sig efter det krav, som en
ingående skildring av mänskligt själsliv ställer
på den stilistiska formen.
En hyllning till en gammal författare, som
dog för några år sedan, är Anders Allardts
»Byberättelser» i urval. Det är små skisser i
åttitalsstil ur det östnyländska folklivet.
Den finlandssvenska allmogens existens hade
länge rönt föga uppmärksamhet hos den
övriga svenska befolkningen i Finland — för
att nu inte alls tala om finnarnas brist på
intresse för densamma. Då Anders Allardts
första berättelse publicerades i mitten av
1880-talet, hade de sålunda ett stort värde
som dokument belysande den svenska
folkstammens problem. Men man läser ännu i dag
de enkla folklivsskisserna med litterär
behållning. De är äkta bilder av den
östnyländska landsbj’gdens liv i helg och socken,
tecknade av en man, som själv var en son
av denna bygd och därför visste vad han
talade om.
Om man i den ganska brokiga samling
böcker som här anmälts vill försöka spåra
några dominerande drag, kan man peka på
tvenne omständigheter. För det första faller
en djup skugga av kriget över litteraturen.
Minnet av det andra världskriget kan
diktarna i Finland — liksom i andra
krigshärjade länder — naturligtvis inte bli fria från
på många år. Men just därför förefaller det
som om de ville skjuta sina mörka minnen i
bakgrunden genom att ge de lidanden och
svårigheter, som kriget bragte med sig, en
historisk eller symbolisk gestaltning. Tack
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
