Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
I Tito Collianders novellsamling »Två
timmar» handlar flera berättelser om de korta
ögonblick, då en mystisk kontakt
sammanbinder människa och människa — och om
de långa tomma vidder av år, som ligger
däremellan. Författaren diskuterar, ofta ur
religiös synvinkel, de moraliska problemen.
Grubbelsjuk dröjer han vid frågan om vad
som är rätt och vad som är orätt. Han hyllar
barmhärtigheten och uppoffringen ända till
det yttersta.
Några mänskotyper från den säregna
miljön på Karelska näset skymtar förbi i
novellsamlingen. En del skisser i slutet gör
läsaren delaktig av författarens djupa inlevelse
i naturstämningar från denna förlorade nejd,
där Tito Colliander länge vistades under tiden
före kriget.
Boken är vacker, välskriven och
välkom-ponerad, men hör dock inte till de mera
betydande arbetena inom Collianders
produktion. Den måste betraktas som litterär
mellanaktsmusik.
En författare, som i likhet med R. R.
Eklund föga intresserar sig för diskussionen om
tidens och det sociala livets många problem,
är Mirjam Tuominen. Mirjam Tuominens
värld är människosjälen, den och ingenting
annat. Som psykolog har hon dröjt vid
ensamma, särpräglade individer. I sin nya bok
»Mörka gudar» har hon mer än någonsin
avlägsnat sig från den sociala verkligheten.
Novellsamlingen handlar om total andlig
isolering, om själsjuka människors irrationella
handlingar och fantasier.
Ljusast är den första novellen: »Ny
gryning». Den ger till en början en ung kvinnas
sjukdomshistoria sådan som hon själv ser
den kort efter tillfrisknandet från
själssjukdomen. I en fortsättning manar den fram en
bild av hennes trevande försök att återknyta
kontakten med medmänskorna och sitt liv
före sjukhusvistelsen. Det finns någonting
vegetativt hos henne. Hon är sensitivan, som
sluter sig inför varje ovarsam beröring.
Hennes nerver darrar, spända och upprivna av
sjukdomen, inför allt det nya, som vardagens
verklighet är för henne. Över skildringen
vilar det första gryningsljuset. Verkligheten
bär en prägel av tystnad och morgondagg;
mänskorna träder fram i en beslöjad lyrisk
halvdager.
»Ny gryning» vittnar om en stark
konstnärlig intuition och en djup kännedom om
den moderna psykologins rön. Också här
ådagalägger Mirjam Tuominen ett stort
intresse för barnets psyke, denna själens
nebulosa, där ingenting hunnit stelna och anta
fasta, oföränderliga former.
Mera morbida är de två övriga, mindre
novellerna: »Galna Greta» och »Slutet på
depressionen», den förra inspirerad av en
målning, P. Brueghels »Dulle Griet». Ämnet
är lika makabert i dessa båda noveller. Den
förra handlar om en vansinnig bondflicka,
som dödar sitt barn, den senare åter om en
präst, som i ett anfall av religiöst grubbel
identifierar sig med Kristus och korsfäster
sig själv. Även om dessa noveller inte i
konstnärligt värde kan mäta sig med »Ny gryning»,
bär de vittne om författarinnans stora
förmåga till psykologisk inlevelse.
Den psykologiska konst som Mirjam
Tuominen företräder är ganska sällsynt inom den
finlandssvenska litteraturen. Sina andliga
rötter har hon i Frankrike. Fransk är deri
säregna föreningen av skoningslöst borrande
analys och det mjuka handlaget vid den
stilistiska utformningen.
I Mirjam Tuominens tidigare böcker var
språket ibland ganska tillkrånglat och
otympligt. Läsaren fick stundom lov att hugga sig
fram genom en snårskog av snärjande långa
satser. I »Mörka gudar» är stilen enklare utan
att den därför förlorat någonting av sin
nyansrikedom och uttrycksfullhet. Ett
vittnesbörd om denna stilistiska vinning är
framförallt huvudnovellen »Ny gryning».
Fraseolo-gin, de korta, avbrutna satserna, tyckes fånga
själva den psykiska rytmen i Chérie
Klosters själsbikt, där berätterskans längtan efter
kontakt med världen och medmänskorna
bryter sig mot hennes medfödda psykiska
hämningar. Det råder full kongruens mellan
innehåll och form. Stilen är psykologi.
Mirjam Tuominens »Mörka gudar» är en
intensiv, konstnärlig sak. Boken är en
betydelsefull milstolpe i författarinnans
utveckling.
I sin novell »Ohörbart vattenfall» skildrar
Eva Wichman i rapsodiska närbilder en ung
kvinna, vars dagdrömmar är en färgrik
protest mot vardagsexistensens mekanisering.
Som hennes motsatser skymtar i bakgrunden
en del figurer av standardiserad typ.
Med det ohörbara vattenfallet avser Eva
Wichman livet taget i sin djupaste mening.
Detta livsbegrepp är släkt med mystikernas.
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
