Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dagboksblad från 1918. Av Elli Tompuri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elli T o m fi ur i
nå den högsta befriande glädje utan att
ändå lyckas i det. Därav dess nordiska
»sorgbundenhet». Denna tid tvingade
människornas sinnen att syssla med döden
och med sin egen oavbrutna kamp.
Sibelius godkände genast min idé.
»Berätta inte mera», sade han, »jag ser att det
blir bra, att berätta mera dödar den första
visionen. — Jag ska be om att själv få
dirigera orkestern i Valse triste», fortsatte
han. »Och något annat ska jag inte dirigera
den kvällen.» O, den kära Sibban!
Men jag fick också mycket bråk med att
samla konstnärerna till detta. Idén hade
utgått från mig och jag fick därför också
mycket praktiskt att ordna med. Det är
också den enda gången jag suttit i något
slags kommitté. Och en strålande kommitté
var det. Det får bli den enda för mig.
Varje kompositör skulle själv dirigera
sina kompositioner. Sibelius’ Kareliasvit
var också med i programmet. Robert
Ka-janus blev ombedd att dirigera den liksom
också sin egen Aino-symfoni. Men nu stötte
jag på motstånd. Då jag kom till Kaj anus,
sade han kort: »Varför dirigerar då inte
Sibelius själv Karelia?»
»Det vet jag inte, han sade att han bara
skulle dirigera Valse triste.»
»Då ska Ni få se hur svårt det är att dansa
när Sibelius själv dirigerar», sa han, och var
orubbligt negativ vad Karelia beträffar.
Jag var förtvivlad. Då ringde jag till
Sibelius — han bodde de här veckorna
med sin fru på ett hotell i Helsingfors —
och talade om för honom hur jag
misslyckats hos Kaj anus. Och Sibelius som var
fri från alla divalater, räddade oss och
lovade dirigera också Karelia. Och det
gjorde han verkligen.
Vi hade övat Valse triste — det var
omkring tjugo damer och en herre, den
vackre Golovin, som Ehrström valt som
partner för mig — med koreografisk hjälp
av balettmästare Vasiljeff från kejserliga
baletten i Petersburg.
På den första orkesterrepetitionen med
Sibelius var vi alldeles förvirrade. Tempot
blev många gånger snabbare då
kompositören själv dirigerade. Det är inte så svårt
att anpassa sig efter sådan musik om man
är en eller två som dansar. Men tjugo
personer kan inte behålla dansbilden klar
även om de är Maggie Gripenbergs elever.
Varken balettmästaren eller jag vågade
genast be om ett långsammare tempo. Efter
repetitionen tänkte Sibelius genast gå. Men
jag gjorde mitt bästa med blickar och röst
och så fick vi en repetition till. Tempot var
nu långsammare. På själva festen var tempot
igen annorlunda. Men jag var både glad och
stolt att få dansa då Sibelius dirigerade.
Dessa majdagar den olyckliga våren
1918, med Sibelius, lyhörd som konstnär
och stor som människa, hör till de
upplevelser man kan leva på och som ger en
nya krafter, då de hålla på att sina.
De här välgörenhetsfesterna skulle på
samma gång vara ett tvärsnitt genom allt
det vi uppnått i vår kultur. Den tiden var
det nödvändigt att påminna om det. Det
fanns sådana som var mer påvliga än
påven själv.
Den ena festen försiggick på
Kansalliste-atteri, den andra på Svenska teatern. På
båda teatrarna gavs programmet också på
det andra språket, antagligen första gången.
På Finska Nationalteatern reciterades Eino
Leinos Halla (Frosten) första gången
offentligt. För ett och ett halvt år sedan
hade Leino själv läst den på en middag
hos Aino Ackté. Där hade då samlats ett
tjugutal av landets kulturpersoner. Före
uppläsningen sade han: »Det här är inte
den fosterlandskärlek som Runeberg och
Topelius tolkar, men den är därför inte
mindre fosterländsk. Skaldens rätt och
plikt är att också vara sitt lands samvete.»
Denna dikt hade knappast kunnat få
en bättre premiär än nu. Eino Leinos
profetiska vision hade liksom skapat den
redan tidigare liksom för denna tids stora
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
