Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dagboksblad från 1918. Av Elli Tompuri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagboksblad från 1918
uppgörelse. En samvetsdikt har den
verkligen varit.
Den har träffat både borgarens och
arbetarens samvete.
Dessa fester var också en första början
till de »expressionistiska», levande
»illustrativa» diktprogram man bland mycket annat
kallat de dramatiska uppläsningsaftnar,
vilka tre år senare kom att prägla min
konstnärliga verksamhet och med vilka jag
fortsatt ända till denna dag.
Enckell bad Yrjö Ollila hjälpa till med
regin i »Halla» (Frost). Och tillsammans
med Enckell ordnade han med
Kansallis-teatteris rika möjligheter och med enkla
medel en monumental ensam och ödslig
fond. Jag satt först på en sten och läste,
reste mig sedan, och med hjälp av några
arkaiska gester framsade jag Leinos
profetiska ord. De är karga och hårda
men manande, och sammansmälter mot
slutet i en syntes av kraft och kärlek.
Programmet på Kansallisteatteri var
storslaget och starkt. Sibelius’ Kareliasvit
och Valse triste. Kajanus dirigerade sin
Aino-symfoni. Palmgren framförde sina
tidigare icke uppförda kompositioner
Intermezzo marziale och lita. Maikki Järnefelt
sjöng Koskenlaskijan morsiamet
ackompanjerad av orkestern.
På svenska teatern hade vi på professor
Hirns förslag ordnat en tablåserie, »Det
sjungande Finland». Det skulle ge en bild
av Finlands kulturliv genom århundraden
med danser och sånger som hörde de olika
tiderna till. Som text hade vi Runeberg,
Topelius och andra. Inredningen med
möbler i stil gav en stämningsfull bakgrund.
Kvällen skulle avslutas med tablån Vårt
land. Den hade Enckell ordnat. Kvällen
förut var han hos mig och övade den sista
strofen i Vårt land ett par timmar. Han
var den strängaste regissör jag någonsin
haft. Han hade ritat färdigt åt mig hur
jag skulle sitta som försjunken i tankar.
Jag skulle vara oraklet, Pytia. Han hade
komponerat tablån så här. Framför ett
grekiskt tempel finns en kulle för oraklet.
Med blicken inåtvänd sitter Pytia på kullen
när ridån går upp och tills förspelet är
slut. Musiken fortsätter. Några män
kommer in på scenen i grupper. De talar till
oraklet och säger:
O fosterland vem spanar dina öden?
Förborgat är, om lyckan eller nöden
en gång skall röjas i din framtids drag —
Musiken fortsätter ackompanjerad av
åska och blixt. Småningom vaknar
oraklet ur sin trance och säger:
Din blomning, sluten än i knopp,
skall mogna ur sitt tvång,
och ur vår kärlek skall gà opp
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,
och högre klinga skall en gång
vår fosterländska sång.
Varje ord, — nej varje stavelse, varje
ljud skulle uppenbara den stränga
regissörens anvisningar, för att inte tala om
kroppsställningen. Jag led igenom det
många gånger och slutligen blev jag
ledsen. »Inspirationen på kvällen ger mig den
sista smörjeisen», försäkrade jag nästan
gråtfärdig av otålighet. »Ja så är det»,
sa han, »nordbor är alltid som amatörer
som lita på inspirationen. En riktig
konstnär överväger varje medel, övar och
misslyckas, men han övar tills musklerna lyder
hans vilja och hans känsla. Allt måste vara
beräknat på förhand. Ingenting får
överlämnas åt tillfälligheter. Och när skissen
på så sätt fått sin form, kommer kvällens
inspiration som ett befruktande regn och
ger konstverket dess doft och friskhet.»
Ja visst, allt det där kände jag ju förut
från Théåtre Antoine i Paris, från
Burg-teatern i Wien och från Lessing-teatern i
Berlin. Men någonting så strängt och
fordrande som Enckells regipiska då han
behandlade mig, hade jag inte personligen erfarit.
Den gången erfor jag vad jag så ofta senare
553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
