Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dagboksblad från 1918. Av Elli Tompuri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elli Tomfiuri
tänkt på, att scenkonsten hos oss så sällan
ber om stöd och hjälp av andra konstnärer,
ehuru just den mer än någonting annat
borde få all annan konst som hjälp.
Gallen-Kallela sa en gång: »Det är inte
underligt att utlänningar kan utstråla en sådan
kraft som Duse, Réjane, Sarah och
Schal-japin. De får ju så mycket råd och hjälp
i uppbyggande syfte, så mycket beundran
och kritik av andra konstnärer.» Själv är
jag också mycket tacksam för Enckells
regi i den strofen. Han gav mig också
senare mycket sådan hjälp.
Följande dag stod jag bakom ridån och
väntade med spänning på att mitt nummer
på programmet skulle börja.
Jag tror att Sibelius’ Korsspindeln aldrig
gjort ett starkare intryck på mig än då
jag hörde Elli Bångman-Björlin spela den
kort före ridån gick upp.
Nu skulle publiken få höra mig recitera
dessa ord som sjungits tusen sinom tusen
gånger. De andra konstnärerna stödde mig
med sin hänförelse. Som långt borta hörde
jag musiken. Merikanto dirigerade. Och
medan talkörens ord genljöd kunde jag
höra som ett eko av dem långt borta i
Finlands ödemarker, i träden och skogarna,
i vågornas brus och i fåglarnas sång, och
hos de många tusen och åter tusen som
sov under mullen och också hos dem som
satt besegrade och fångna inom Sveaborgs
murar, nu kallad Suomenlinna, uthungrade,
bittra med sina finaste känslor gömda under
djup lava. Och ekot bar både hatet och
segerglädjen genom den ångestfulla frågan
som talkören ställde till Pytia:
O, fosterland, vem spanar dina öden?
Förborgat är om lyckan eller nöden
en gång skall röjas i din framtids drag —- —■
Jag vet inte hur jag läst de väl avvägda
orden i sista strofen av Vårt land. Stundens
ingivelse kom mig att lägga till en gest
som inte planerats dagen forat. I strofen
»Se ur vår kärlek skall gå opp», pekade
jag rakt ut i salongen och efter det
betonade ordet kärlek fortsatte jag med lika
stark betoning »och högre klinga skall en
gång vår fosterländska sång».
Var detta fortsättningen på skalden Eino
Leinos mening i Halla ? Jag vet inte hur
Svenska teaterns publik tog det. Men som
en man reste sig alla på parketten och
sjöng dikten spontant.
När ridån gått ned föll Enckell på knä
och kysste mina fötter. Det hade han inte
behövt göra. Jag visste själv att »den sista
smörjeisen» hade jag fått som en nåd den
kvällen och att Enckells regi hade hjälpt
mig att ta emot den nåden.
Det praktiska resultatet var en nätt
summa pengar från utsålda hus. Och
tavlorna som konstnärerna frikostigt skänkt
till lotteriet ökade summan. Att fördela
den var ett svårlöst problem för oss. Eero
Järnefelt som var ordförande föreslog, att
vi skulle överlåta det till Frälsningsarmén,
då Matilda Wrede kunde anses för »röd»
för att fördela summan.
554
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
