Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Det senaste decenniets religionshistoriska forskning i Sverige. Av Geo Widengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geo W i ei en gr en
Den evolutionistiska principen tillämpades
strängt på kulturlivets olika områden och
naturligtvis icke minst när det gällde
religionen. Den i slutet av 1800-talet och början av
1900-talet bland religionshistorikerna
dominerande riktningen stod helt i
evolutionismens tecken. Man konstruerade en
utveckling, som skulle ha haft följande utseende:
först en tro på en opersonlig, övernaturlig,
magisk kraft, därefter en tro på andar och
demoner, som i sig personifierade denna kraft,
mana, så en utveckling från detta stadium,
som man kallar polydemonism, till tron på
olika gudar, polyteism, när de mera
skugglikt obestämda andarna »höjt sig» till rangen
av gudar. Slutligen som krönet på
utvecklingen, tron på en enda Gud, monoteismen.
Med förutsättningen att tron på den
opersonliga makten utgjort det första stadiet i
utvecklingen sammanhängde den teori, som
den store engelske forskaren Frazer gjorde sig
till tolk för, nämligen att magien som ett
särskilt stadium föregått religionen, som i sin
tur utvecklats ur magien.
Det saknades emellertid icke invändningar
mot denna rigorösa form av evolutionism.
Så kan man notera att när Söderblom för
över 30 år sedan skrev sitt bekanta arbete
Gudstrons uppkomst, ville han göra gällande
att gudstron hade tre rötter, preanimismen
(eller animatismen, tron på mana),
animismen, tron på andar, och vad Söderblom kallar
frambringartron. Härmed menade Söderblom
tron på gudomliga väsen som frambragt
världsalltet men endast i ringa grad voro
föremål för dyrkan. Med uppställande av
»frambringaren» som en särskild kategori
ville Söderblom i någon mån tillmötesgå den
opposition mot evolutionismen, som till
upphovsmän hade fr. a. skotten Lang och
österrikaren Schmidt. Dessa forskare hävdade
nämligen bestämt att gudstron alltid synes
ha existerat inom religionens sfär, eftersom
just hos de folk som föreföllo att äga den
äldsta kulturen det fanns en klar tro på ett
Högsta Väsen som skapat världen och sedan
styr den. I denna tro på det Högsta
Väsendet ville Lang och Schmidt se ursprunget
till religionen, medan preanimism och
ani-mism kunde betraktas som senare stadier.
I motsats till evolutionismens
utvecklingshistoriska optimism talade dessa
religionshistoriker om regress och degeneration men
delade med evolutionismen den
ovetenskapliga inställning som ligger i en värderande
betraktelse, som ju måste vara helt
subjektiv.
Söderbloms förmedlande ståndpunkt har
icke accepterats av forskningen. Det var icke
svårt för kritiken att påvisa att Söderblom
under rubriken frambringare fört
tillsammans två helt olika kategorier, nämligen dels
»högguden» som man numera kallar det
Högsta Väsendet, dels »kulturbringaren», en
gudom som står i en förmedlande ställning
mellan högguden och människorna.
Söderbloms åsikt att höggudarna icke åtnjöto kult
kunde också mycket snart visas vara helt
felaktig. Tvärtom, höggudarna stå vanligen i
centrum för stammens dyrkan. Söderblom
ville vidare under inga villkor medgiva att
begreppet »monoteism» skulle vara
tillämpligt på höggudstron. Varken bestämningen
»mono» eller »teism» ansåg han vara passande.
Med den inställning som kommer tillsynes i
dessa uttalanden är det icke att förvåna sig
över att den framstående
engelsk-amerikan-ske etnologen och religionshistorikern Radin
i ett av sina arbeten betecknar Söderblom
såsom »definitely evolutionistic in his
interpretation». Han påpekar att den verkliga
kritik som kan riktas mot Söderblom just
gäller hans mer eller mindre medvetna
uppfattning att monoteismen måste
representera det sista stadiet i en lång och gradvis
skeende utveckling. Häremot påpekar Radin
att verklig monoteism, ehuru mera sällan
förekommande bland naturfolken dock icke
är så sällsynt som man skulle kunna tro.
Ett nytt och ytterst betydelsefullt element
i denna diskussion om höggudarna infördes
genom italienaren Pettazoni, som i en rad
arbeten påvisade att höggudens väsen lättast
förklaras om man ger akt på att han i
grunden icke är något annat än själva himlen
eller atmosfären. Härur förstås enklast hans
egenskap av t. ex. allvetande, som beror på
att himlavalvet med sina stjärnor som
spe-jare når överallt och överblickar allt. (Till
denna översikt jämför uppsatsen av
Widen-gren, Evolutionism and the Problem of the
Origin of Religion, Ethnos 1945.)
Den svenska religionshistoriska
forskningen efter Söderblom har, frånsett enstaka
uttalanden, egentligen först på senare tid åter
tagit upp behandlingen av temat om
höggudarna, ett problem som väl måste sägas ha
central betydelse för religionshistorien. I sitt
arbete Hochgottglaube im alten Iran (1938)
sökte sålunda Widengren å ena sidan feno-
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
