Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Det senaste decenniets religionshistoriska forskning i Sverige. Av Geo Widengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Religionshistorisk forskning i Sverige
menologiskt bestämma höggudens väsen, som i
anslutning till Pettazoni beskrives som en
typisk himmelsguds, vartill måste läggas
karaktären av ödesgud, d. v. s. av en gudom
upphöjd över gott och ont, å andra sidan uppvisa
att på det forniranska området
höggudstypo-logien totalt dominerade de olika kulterna.
Förekomsten av en utpräglad höggudstro
inom en antik religion äger sin stora
principiella betydelse, eftersom motståndarna till
höggudshypotesen ofta förklarat att tron på
ett Högsta Väsen hos naturfolken måste
tillskrivas inflytanden från kristen eller
islamisk mission. Widengren ville vidare
genom att uppvisa höggudens egenskap av en
i individens och folkets liv aktivt ingripande
ödesgud göra slut på det ofta hörda talet om
att högguden enbart är en »deus otiosus»,
som aldrig ingriper i världens och
människornas angelägenheter. Arbetet är måhända
något svåröverskådligt och skulle ha vunnit
på att den rent fenomenologiska delen, som
nu omfattar endast afrikanskt material, hade
vidgats och fått innefatta även andra
världsdelar, samtidigt som den skilts från de rent
iranistiska partierna. Alla huvudresultaten ha
emellertid accepterats av den internationella
kritiken.
En annan uppsaliensisk forskare, Engnell,
kunde i sin avhandling Studies in Divine
Kingship in the Ancient Near East (1943)
ge ytterligare belysning åt höggudens väsen
med material från den forna främre orienten.
Den evolutionistiska riktningen hade
alltifrån Frazer ägnat stort intresse åt de döende
och återuppstående gudarna av typen Osiris
i Egypten och Tammuz i Babylonien samt
bestämt deras väsen som
vegetationsgudom-ligheter. I enlighet med sitt
utvecklingshistoriska schema måste man helt naturligt
förklara dessas ursprung så att det här var
fråga om vegetationsdemoner, som i sin tur
utvecklats från den »kraft» som bodde t. ex.
i den sista kärven eller i ett särskilt mäktigt
träd. Från början skulle man alltså ha dyrkat
»kraften», manifesterad i den sista kärven
eller i det ständigt gröna trädet. Sedan
utvecklades härur en tro på en
vegetationsdemon boende i säden eller trädet och slutligen
»höjde» sig denne anonymus till gudomlig
status och dyrkades i sädens eller trädets
gestalt som en döende och återuppstående
gudom i den rytm som betingas av
växtlighetens bortvissnande och uppspirande.
Svårigheten låg emellertid i det förhållandet att
en och samma gudom kunde förete drag både
av växtlighetsgud och av himmelsk höggud.
I detta dilemma måste den evolutionistiska
skolan antaga att den ursprunglige
vegetationsdemonen »celestifierats», erhållit uranisk
karaktär. I själva verket är det intet ringa
antal gudomligheter som av evolutionistiska
forskare från träd- eller sädesandens blygsamt
tillbakadragna position genom en svindlande
himmelsfärd befordrats till kosmiska
proportioner utan att man rätt kunnat fatta vilka
faktorer som skulle ha medverkat till denna
hisnande perspektivförändring. Ty hur och
varför denna process kommit till stånd
undvek man att lämna besked om. Engnell kunde
med stöd också av en del goda antydningar
i den senaste anglo-sachsiska litteraturen
hävda den åsikten att vegetations- eller
fruktbarhetsgudarna blott äro att betrakta som
en avspjälkning i höggudens väsen. I själva
verket förhåller det sig ju så att högguden i
sin egenskap av himmelsgud också är
åsk-och blixtgud och därför även regnets givare
och som sådan herre över fruktbarheten. Ju
lägre ned vi komma på kulturstadierna desto
mer synes gudomen ha haft en allt
omslutande makt och desto mindre förefalla vi att
stöta på de specialgudar, som Frans G.
Bengtson så spirituellt hänsyftade på. Den
spirande växtligheten eller det kraftfullt
grönskande trädet äro helt naturliga symboler
för högguden lika väl som himlavalvet,
vinden, åskan eller blixten. Eftersom en
splittring i gudomens väsen gärna ses i genealogiens
form, betraktas gärna den s. k.
vegetationsguden som höggudens son och som den unge
guden i motsats till fadern, den gamle guden.
På liknande sätt kunna i den ödesbetonade
gudomens väsen den goda och den onda sidan
ta mytisk gestalt såsom höggudens
tvillingsöner.
I nära samband med dessa forskningar över
höggudens väsen stå undersökningarna till
det sakrala kungadömets historia. Alltsedan
Frazer i jätteverket The Golden Bough tog
upp detta problem till behandling har den
brittiska religionshistoriska, etnologiska och
folkloristiska vetenskapen livligt intresserat
sig för detta tema. Av stor metodisk
betydelse blev det att man i England lyckades
skapa en arbetsgemenskap av intresserade
forskare tillhörande de nämnda disciplinerna
och dessutom representanter för egyptologi,
assyriologi, semitiska språk och
gammaltestamentlig exegetik. En fast metodisk grundval
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
