Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Det senaste decenniets religionshistoriska forskning i Sverige. Av Geo Widengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Religionshistorisk forskning i Sverige
(Saga och sed 1942.) Här har förf. på ett
förebildligt klart sätt kunnat visa att
dödsstraffen verkligen i flera fall måste ha haft
ett sakralt ursprung och stått i direkt
sammanhang med tanken på gudarnas vrede.
Uppsatsen är i sin förening av filologisk skärpa
och religionshistorisk kunskap och förståelse
mönstergill. Med Strömbäck vill man
emellertid gärna framhålla att Ströms kritik av
Amiras uppfattning om nidingsdådens
bestraffning som ett offer åt gudarnas vrede
sannolikt måste anses fullt träffande.
En lundensisk avhandling av Pering om
Heimdall (1941) måste likaledes sägas lida
av en förfelad tes. Förf:s uppfattning att
Heimdall skulle vara ett slags gudarnas
himmelske tomte eller vätte stöter, som
Strömbäck påvisat (Folkminnen och
Folktankar 1942), på både filologiska och
religionshistoriska svårigheter. Även detta arbete
är emellertid en mycket vederhäftig
undersökning, som man med fördel kan konsultera,
när man vill orientera sig i diskussionen om
Heimdallgestalten. Helt avvisande måste man
däremot ställa sig till de ovederhäftiga och
fantastiska skriverier som Å. Ohlmarks
samlat under titeln Heimdalls Horn und Odins
Auge (1937). Ett sådant arbete är genom
sin löslighet och sin idéassociationsmässiga
uppläggning en allvarlig blamage för den
religionshistoriska vetenskapen i vårt land.
Det bästa man kan göra är att låta en
barmhärtig glömska lägra sig över
Ohlmarks produktion, vars övriga nummer det
är onödigt att här nämna.
Ur glömskan bör man däremot måhända
rädda Palms avhandling Wendische
Kult-stätten (1937). Den lundensiske förf. är icke
slavist men har i alla fall åstadkommit en
god materialsamling, som kan tjäna till
utgångspunkt för kommande forskningar. Rent
principiellt måste man annars ta avstånd
från den tidigare ymnigt förekommande
metoden att religionshistorici ge sig in på
områden där de sakna filologisk träning. Dylika
fribytarmässiga strövtåg ha ställt till mycket
ohägn och belastat forskningen med onödigt
hypotesmakeri. Den moderna
religionshistoriska forskningen i Sverige strävar fullt
medvetet efter att undvika de planlösa jorden
runtvandringarna. Denna återhållsamhet
gäller givetvis också i fråga om naturfolken,
som för en fullt tillfredsställande behandling
kräva en omsorgsfull etnologisk och
sociologisk skolning hos vederbörande vetenskapsman.
Redan Viktor Rydberg behandlade i sina
föreläsningar över germansk religion vissa
för-bindelselinjer mellan den nordiska och den
iranska kulturen. Man har numera helt andra
förutsättningar än förut att anställa
jämförande undersökningar mellan dessa områden,
sedan den iranska religionshistorien börjat
analyseras på ett sätt som svarar mot den
standard som man kan fordra av modern
forskning. Förtjänsten härav tillkommer fr. a.
Nyberg, som i sitt storartade verk Irans
forntida religioner (1937) både sammanfattade
stora delar av den tidigare forskningen och
gav egna, ur principiell synpunkt
banbrytande bidrag till förståelsen av Zarathustras
verk och den äldre iranska religionshistorien.
Särskilt förf:s tolkning av Zarathustras egna
ord, de s. k. Gatha-sångerna måste betecknas
som en märklig filologisk och
religionshistorisk prestation. Här insättas dessa för första
gången i en sociologiskt och kultiskt bestämd
miljö och ett allvarligt försök göres att teckna
den zarathustriska församlingens äldsta
historia. Men förf. har vidare som den förste
på allvar skilt mellan de olika religioner, som
härskade i de områden, som beboddes av de
iranska stammarna och sökt att tolka den
synkretistiska process, varigenom de olika
gudomligheterna sugits upp i den zoroastriska
religionen. Ytterst viktig är också teckningen
av Zarathustra själv med framhävandet av
den roll det extatiska elementet spelat för
denne. Av allmän betydelse långt utöver
den iranska religionens sfär är förf:s
uppfattning av Amesha Spentas, den krets av
gudomligheter som omgiva den iranske
högguden Ahura Mazdäh. Nyberg ser — och han
står här kanske under påverkan av den
franske sociologen Durkheim — dessa gudomar
som kollektiva personer. Sålunda är Vohu
Manah, Det Goda Sinnet, på en gång en
gudom och summan av alla manah-s, sinnen,
hos de mänskliga individerna. En
specialundersökning av Widengren, The Great Vohu
Manah and the Apostle of God (1945), som slår
en brygga mellan de forniranska
föreställningarna om Vohu Manah och den
mani-keiska idén om »Den stora Vahman» såsom
inbegreppet av alla de frälsta högre
elementen i människorna och samtidigt dessas
frälsare, bekräftar Nybergs analys. Widengren
vill samtidigt i anslutning till den tyske
religionshistorikern och klassiske filologen
Reit-zensteins från en del håll häftigt bekämpade
forskningar uppvisa den rent iranska grund-
ad—Ord och Bild, 54 :e årg.
561
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
