Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Det senaste decenniets religionshistoriska forskning i Sverige. Av Geo Widengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geo Widengren
karaktären i manikeismen och följa denna
religionsbildnings grundtema, läran om den
frälste frälsaren, tillbaka till indo-iranska
spekulationer. Det bör här påpekas att
Wikander i sina forskningar följt samma linjer.
Widengrens arbete vill ävenledes visa upp
att religionsstiftarens person på iranskt
område betraktas som en inkarnation av Vohu
Manah och betecknas som Guds »utsände».
Dessa ideer som återkomma i manikeismen
ha spelat den största roll i främre orientens
religiösa liv, där de förbundits med den
urgamla kungaideologien. De leva kvar i de
gnostiska rörelserna, i kristendomen och
islam och det blir en betydelsefull uppgift att
undersöka denna frälsargestalt, den till
jorden nedsände himmelske »utsände» och den
utformning denna typ fått i de olika
främre-orientaliska religionerna.
Inom den iranska religionen har ur
fenomenologisk synpunkt, som redan nämnts,
Widengren behandlat höggudstron och det
sakrala kungadömet. De olika historiska
processerna i Irans religiösa utveckling ha av
Wikander gjorts till föremål för en rad lärda
och skarpsinniga undersökningar, nämligen
utom den redan nämnda avhandlingen
följande arbeten: Vayu I (1941), Gudinnan
Anähitå och den zoroaslriska eldskulten
(Religion och Bibel 1942) och Feuerpriester in
Kleinasien und Iran (publiceras 1945).
Wikander, som i en del undersökningar utgått
från Nybergs problemställningar, har i flera
fall kunnat driva analysen längre. Detta
sammanhänger med en viktig metodisk princip.
Wikander utgår nämligen vanligen från de
gemensamma indo-iranska förutsättningarna
och kan genom denna komparativa metod
vinna en rad nya resultat. Särskilt Vayu- och
Anähitå-kuXtermLS betydelse framstår tack
vare Wikanders arbeten på ett helt annat
sätt än förut. Det är här frågan om gamla
självständiga kulter. Uppkomsten av en
zoroastrisk statsreligion måste ha varit en
sen process under sasanidertiden. Detta är
så betydelsefullt, därför att det visar att vi
ha att räkna med en mängd iranska teologiska
åskådningar och kultbruk, som icke ha fått
plats i den zoroastriska kanon, Avesta, trots
den starkt synkretistiska utvecklingen under
årtusendet före dess kodifiering. Det är alltså
icke någon iransk statsreligion utan de olika
iranska folkreligionerna, som utgjort den
förhärskande faktorn vid de iranska religiösa
ideernas utbredning mot väster. Det är vik-
tigt att hålla dessa fakta i minnet, när man
vill förstå diskussionen mellan Reitzenstein
och de nytestamentliga exegeterna angående
spår av iranskt inflytande i gnosticismen och
kristendomen. Reitzenstein utnyttjade
nämligen de manikeiska dokumenten (liksom även
de mandeiska) som bevis för äkta iransk
åskådning, som han förde tillbaka på iransk
folkreligion. Häremot invände hans
teologiska kritiker att dessa föreställningar, som
det här gällde, saknades i Avesta och därför
icke kunde betraktas som gammaliranska
utan som senare, gnostiska ideer, influerade
av kristendomen. Den historiska processen
vore således motsatt den av Reitzenstein
antagna.
Tyvärr måste man från svensk sida
anteckna ett nästan karikatyrmässigt bidrag
till debatten nämligen den lundensiske
exe.-geten Percys avhandling Untersuchungen
über den Ursprung der johanneischen Theologie
(J939)- Den främsta internationella
sakkunskapen har grundligt avlivat detta arbete,
som f. ö. utmärkes för sin totala okunnighet
inom iransk religionshistoria.
I själva verket ha flera av Reitzensteins
teser genom Widengrens och Wikanders
undersökningar fullkomligt bekräftats. Man
måste i detta sammanhang också särskilt
peka på Wikanders uppvisande av en iransk
bot- och biktpraxis av icke-zoroastriskt
ursprung, ett resultat, som stämmer med
Reitzensteins starka framhävande av den iranska
religionens karaktär av frälsningsreligion.
Det bör också framhållas att Nyberg med
sedvanlig skarpblick framhållit den oerhörda
principiella betydelsen av Reitzensteins
arbeten. Först genom att Nyberg lagt grunden
till ett fruktbringande forskningsarbete på
iranskt område ha emellertid
förutsättningarna skapats för en grundlig prövning av
Reitzensteins resultat. De invändningar som
den nazistiska tyska vetenskapen riktat mot
Nybergs monumentala verk (som utkom på
tyska 1938) måste med skärpa avvisas. Som
Wikander träffande framhållit, har med
Nyberg forskningen på hithörande områden
höjts till en nivå, som ingen forskare ostraffat
kan våga överge.
Det med iranistiken nära
sammanhängande indiska religionsområdet har genom
de två främsta svenska forskarnas bortgång
lidit en svår förlust, som det torde ta lång
tid att få ersatt. Rönnow efterlämnade ett
par ytterst betydelsefulla undersökningar till
562
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
