Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Göteborgsmålare. Av Kjell Hern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborgs målare
man i förhållande till den norska visste
alls intet. Engagemanget berodde
säkerligen också på tillfälligheter, det fanns i
själva verket ingen av de mera uppburna
modernisterna, som hade lust för sysslan
och här kom en ung man med kunskaper
om konst och en uppenbar lätthet att
förmedla dem till andra. Vad som möjligen
också talade för Bjurström, var den ganska
påtagliga förbindelse hans konst ännu ägde
med svenskt nittiotalsmåleri, framför allt
då Karl Nordström, som han i sina
bohuslänska landskap ofta skulle komma att
följa rätt nära även i fortsättningen, utan
att därför ge avkall på sina egna
stilsträvanden.
Bjurströms undervisningsmetoder följde
i stort sett de på målarskolor gängse.
Man fick börja så vackert med att teckna
gips och levande modell och först så
småningom övergå till att måla. Flera av de
dåtida eleverna — exempelvis Sandberg,
Ivarson och Göransson — är ju också (i
likhet med Carl Kylberg) utmärkta
tecknare och har inte blivit det utan tidig
och flitig övning. Emellertid hade
Bjurström i första hand förmåga att lära sina
elever att se färg på ett intensivare sätt än
som förut varit brukligt och det skedde
utan att hans egen stil kom att prägla
deras arbeten annat än i undantagsfall.
Bjurström visade vid denna tid mycket
sparsamt vad han själv målat men
förberedde genom sin undervisning förståelsen
för Karl Isakson, vars konst på
jubileumsutställningen 1923 blev valandisternas stora
gemensamma upplevelse och jämte Carl
Kylbergs kom att betyda så mycket för
deras egna strävanden.
Möjligen efter Zahrtmanns föredöme,
men också av naturlig fallenhet att förstå
olikartade temperament, sökte Bjurström
påvisa för eleverna i vilken riktning deras
arbeten pekade. Själv förefaller han länge
ha varit mera oviss om sina målsättningar
och har väl först under de sista tio—-femton
Ivan Ivarson. Mor och barn.
åren helt lyckats förverkliga sina
intentioner. Nu kan han med den snabbskrift,
som är hans konsts särmärke, fånga
landskapsvisioner av befriande verkan, medan
han förr ofta genom sina formella
experiment kunde ge ett krampaktigt intryck.
Det oaktat har han nämnts som
skol-bildare inom måleriet, vilket förutom att
han varit en uppskattad lärare beror på
att han under några år kom att stå i ett
förhållande av inbördes givande och
tagande till några av sina elever, som i likhet
med honom föredrog de rena, högt
uppdrivna färgerna.
Färgen blev för flertalet av de unga
göteborgskonstnärerna målarens förnämsta
och nära nog enda uttrycksmedel. Den
lokala förmåga, som hade den största
andelen i denna utveckling av göteborgsmåleriet,
torde ha varit Ivan Ivarson, en hektisk
och brinnande ande, som sommaren 1939 i
Paris mötte en mänskligt att döma alltför
tidig död.
Med Ivarson kom en radikal och primitiv
reaktion mot det moderna måleriets
experimenterande, här satsades allt på känslan
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
