Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Göteborgsmålare. Av Kjell Hern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell
H j er n
och hans konst stod och föll med dennas
ursprungliga kraft. Åtskilliga av hans
kamrater följde honom för en tid rätt nära på
denna väg, där Carl Kylberg och kanske
också Jens Söndergaard var hans spårmän,
men en del av dem mådde mindre väl av
den uppluckring av formen, som hör
samman med denna art av måleri. Vad de
saknade var väl den jordnärhet, den djupa
förbindelse med naturen, som Ivarson i sina
bästa saker ändå alltid röjer. Medlöparna
saknade kraften som måste till och flera av
dem hade väl gjort klokt om de tidigt stärkt
sig genom en mera realistisk formgivning.
Ivarson började som gråmålare på Karl
Isaksons linje och det finns blonda och
doftiga landskap från hans första
frankriketid (omkring 1926) och känsliga
kamratporträtt, som är helt betagande. Fram till
1929 är han påfallande blek och det är
omkring 1930, som hans färg stiger och han
med mäktig visionär styrka målar sina
underbara landskap i höga röda, gula och
blå färger. Han underordnar sig kanske
här mer än senare naturen, färgen klingar
väl heller inte riktigt så djärvt, men
koloriten är inte mindre rik och det finns inga
störande disharmonier. Allt andas
paradisisk sommarfrid och älven flyter evigt
blå genom hans barndomsland, som han
lånat söderns färger, för att visa hur
innerligt vackert det är. Det finns intimitet och
subtil naturkänsla hos Ivarson, men hans
oro lät honom inte sitta i fred och meditera
vid barndomens blåa älv. Han fick
svårigheter av mera personlig art och sådana,
som hängde samman med att han var
målare i trettiotalets Göteborg, som
ingalunda var nådigt mot den som inte var
ekonomiskt oberoende och ändå
framhärdade i att vara konstnär. Romantiker
förblev Ivarson, men under göteborgsåren
1932—37, då färgen är som djärvast, är
det ibland mest om seg och heroisk kamp
hans målningar vittnar. Det är ett fåtal
temata, Flickan vid fönster och Badande
kvinna, han varierar och söker avtvinga
det patos de har för honom. I lyckliga
stunder når han utomordentligt högt och
färgen får en sensuell mjukhet och glöd,
som är svindlande. De sista frankrikeåren
innebar en förnyelse av hans konst, den
lidelsefulla intensiteten är kvar från förr,
men tekniskt utvecklas han oerhört,
penselföringen blir säkrare och han får också
ett kraftigare grepp om formen.
Målningarna ger emellertid ofta ett intryck av
brustenhet. Här uttrycker han i brinnande
färger sitt hjärtas oro. I skymningen rullar
gröna vågor hotfullt in mot vandraren på
stranden, där om dagen solen steker de
badandes bruna kroppar, när de dristar sig
ut ur badhytternas skugga. Ivan Ivarson
var full av motsättningar och han skiljer i
sin konst inte alltid på dem med lika stor
klarhet och pedagogisk reda. I åtskilliga
arbeten kämpar disparata tendenser med
varandra och hans produktion är mycket
ojämn. Hur som helst, så rymmer den ting,
som gör honom till en av de väsentligaste
konstnärerna i modernt svenskt måleri.
Vid skisseringen av Ivarsons utveckling,
omnämndes inte de influenser han
givetvis mottog från franskt måleri och när man
kommer till Ragnar Sandberg blir också
orienteringen mot Frankrike genast mera
påtaglig. Det finns emellertid hos
Sandberg ett mindre ofta observerat drag, en
vemodsfylld nordisk romantik, och det
är för att bemästra den, som han behövt den
måttfulla franska skolan. När han omkring
1930 åter tog upp sitt måleri, framträdde
han på den Ivarson-Kylbergska linjen med
flyktiga, men utsökta färgackord. Formen
var väl så upplöst som hos Ivarson, men
patetiken, som nog också fanns här, hölls
redan nu inom för konstnären behagliga
gränser av hans humor och palettens lätta
och glada färger. Glättigheten och
lekfullheten är karakteristisk för Sandbergs konst,
men man lägger inte till något som inte
finns där, om man exempelvis i hans mål-
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
