Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Göteborgsmålare. Av Kjell Hern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell
H j er n
Nils Nilsson. Man med fiol.
Tillhör med. dr Einar Ljunggren,
Sollefteå.
ensamhet över de allvarliga självporträtt,
som Sandberg nu tecknar med säker hand,
en kall och klar analytisk skärpa, som också
karakteriserar hans sista målningar. Av
den bisarre expressionisten med den ibland
slappa och slängiga formen, har det blivit
en ren klassiker.
De för bjurströmseleverna
karakteristiska mjuka i varandra glidande färgplanen
återfinner man också hos Nils Nilsson,
men han begränsar dem kraftigare, sätter
stundom valör mot valör, och använder
sig av en dekorativ linjeföring. Nilsson är
väl den av göteborgarna, som står
norrmännen närmast, hans expressionism har
tagit avgörande intryck av Munchs
symboliska livsfris, och han är den ende, som
dokumenterat något intresse för
monumentalmåleri. Romantiker är han
oförtäckt och odelat och barfotabarnen i livet,
står närmast hans känsliga sinne, som har
beröringspunkter med folklig religiositet.
Det är i Nilssons konst långt till Sandbergs
bullrande och hjärtliga
människogemenskap. Ett återkommande motiv är dansande
människor, hand i hand, kropp mot kropp,
men levande liksom i skilda världar, utan
något annat gemensamt än det, att det de
söker inte finns hos dem med vilka de är
tillsammans. Detta intryck får man genom
att deras blickar inte söker varandra, utan
i stället är vända ut mot målningens
betraktare. De söker som gestalterna hos
Caspar David Friedrich oändligheten och
bär vemod i sina hjärtan. Ett annat ofta
upprepat och varierat motiv är
kroginteriören, där en ung kvinna, obefläckad
av sin råa omgivning, reser sig med ett
trancemässigt uttryck i ögonen som för
att vandra bort mot ett betydelsefullt
möte. Ofta lyser en blomsterkrans kring
hennes bleka panna. Världen är trist,
men det finns förlösning för dess elände och
det är i förnimmelsen härav Nils Nilsson
målat sina själfulla och stillsamt lyriska
porträtt av unga kvinnor. Här är han en
utomordentlig målare. I sina stora och
ambitiösa kompositioner kan han däremot
förledas att överdramatisera sin
framställning och förläna sina figurer en air av
andlighet, som inte står i någon rimlig
proportion till vad de har för händer. Under
senare år förefaller konstnären emellertid
ha satt en gräns för detta slöseri med
nådagåvorna och hans sista utställning
vittnade om en såväl formell som emotionell
åtstramning.
Åke Göransson och Inge Schiöler, två
av de yppersta begåvningarna i sin
generation, tvang sjukdom penslarna ur händerna
på vid unga år. Göranssons produktion,
som genom hans död är definitivt avslutad,
sträcker sig om man räknar med elevårens
arbeten, över fjorton år och det finns
bevarade av honom omkring tvåhundra mer eller
mindre fullbordade oljemålningar och en
del teckningar. Inge Schiölers arbetsår är
ännu färre, tjugosexårig vände han sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
