Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Göteborgsmålare. Av Kjell Hern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborgs målare
tort från världen, men har på senare tid
kunnat ta upp sitt måleri igen i mindre
omfattning.
Schiölers konstnärliga produktion talar
som hos alla unga målare om influenser i
olika riktningar och han var väl ingen
färdig konstnär, då sjukdomen drabbade
honom. Han har fängslats av Ivarsons
starka bohuslänska landskap, av Amelins
kraftfulla modellstudier, Isaksons
aristokratiska porträtt, och bland fransmännen
är Bonnard hans mästare. Har man ibland
inte någon större svårighet att finna
faddrarna till hans verk så har de ändå
alltid en personlig nerv och det finns
genomgående i hans lyriska kolorism en vek
och förandligad ton, i vilken man ser något
för konstnären egenartat. Landskapen i
pastell från de allra sista åren klingar så
klart och vackert att man inte vill tro att
de utförts av en hopplöst sjuk människa.
Åke Göransson utställde själv aldrig mer
än ett par tre målningar och hans
betydenhet blev först uppenbar något år före hans
död, då en retrospektiv utställning
anordnades av upptäckaren av hans konst. Detta
måleri, som givit kraft och inspiration
åt en del utmärkta konstnärer, som arbetat i
skuggan av den ivarsonska kolorismen, har
liksom Schiölers något vekt och blitt över
sig. Konstnären visar tidigt ett starkt
intresse för form, men liksom Isakson, hans
huvudsaklige mästare, och kamraterna
från Valand, är han i första hand kolorist.
Det är med en subtilitet och målerisk takt,
som förunnats få svenska konstnärer, han
målar sina interiörer i milda vita, grå och
rosa toner. De vagt tecknade gestalterna,
som senare träder fram ur färgskimret i
hans målningar, har en atmosfär av dröm
och försjunkenhet över sig. Sjukdomen gör
småningom sitt intåg i Göranssons värld
och ångest och oro präglar och splittrar
många av hans senare arbeten. Det är
emellertid ändå förbluffande ofta något
artistiskt tilltalande över dem. Göransson
Åke G ör ans son. Utdragssoffan.
1923—2 g.
Waldemarsudde.
kan till och med nu ibland studera sina
motiv helt nyktert, användande de blonda
och dämpade toner han som regel
föredrog i sitt måleri, men det händer också
och oftare att han driver upp färgen till
stor höjd. Stadsbilden han förut målat i
fina silverblå toner, blossar nu i röda och
gula färger, hela världen brinner i hektiska
svedande flammor. Man kan lätt tänka
sig att Ivan Ivarson var den konstnär han
vid denna tid kände sig mest befryndad
med, han skrev långa och aldrig avsända
brev till kamrater från målarskolan. I
deras måleri tändes det brasor, som man
nu efteråt kan uppfatta som varsel om den
världsbrand som sedermera kom.
Det finns ytterligare några målare på
den göteborgskoloristiska linjen, som
återstår att nämna. Ragnvald Magnusson har
experimenterat envetet i olika riktningar,
men de stundom van Gogh-, stundom
Bon-nard-influerade figurkompositioner, som
dominerar hans produktion, ger ett egendomligt
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
