Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Göteborgsmålare. Av Kjell Hern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell Hjem
Alf Lindh er g. Morgon. 1943.
stelt och brokigt intryck. Med naturen som
korrektiv blir han genast en mera
vederhäftig och tilltalande målare och den
kvalitativa tyngdpunkten i hans produktion
ligger på en del intelligent karakteriserade
porträtt och fint uppfattade landskap.
Karin Parrow oscillerade länge mellan
Ivarson och Sandberg, men når numera
tillfälligtvis i sina luftiga bohuslandskap mera
självständiga resultat. Waldemar
Sjölander har, sedan han kom under Ivarsons
ingalunda ofarliga inflytande, knappast i
olja åstadkommit ting likvärdiga de tidiga
valörmålningar man kunnat se. Senare når
han i sina gouacher, där han sätter
transparenta färger på tonad grund, utmärkta
resultat. Den göteborgskoloristiska skolan,
som givetvis numera, då dess olika
representanter utvecklats och individualiserats, är
mera heterogen än förr, har funnit
anhängare inte uteslutande bland
bjurströmsele-verna. En del äldre och yngre konstnärer
får också räknas dit. Hjalmar Eldh, en gång
Wilhelmsonelev, slöt sig till ungdomen
med entusiasm. Hans flammande röda och
blå bohusbilder var nog ofta over evne,
men under senare år har han stärkt sin
position genom en rad elegiska bilder av
unga människor, som med sina luddiga
blågröna ackord är synnerligen behagliga.
1929 tillträdde Sigfrid Ullman
lärarebefattningen vid Göteborgs musei rit- och
~ 8
målarskola och uppehöll den till 1938,
då Nils Nilsson avlöste honom. Ullman
hade redan i trettioårsåldern brutit med sin
ungdoms modernism och försökt komma
tillrätta med sitt yrkes svårigheter under
studier av de gamla mästarna. Han gav sig
i våld ett slags egenhändig akademism av
obönhörlig rigorism och i sin läraregärning
bemödade han sig om att grundligt lära
eleverna teckna. Gipsteckningen bedrevs
under Ullmans tid med en energi och
uthållighet, som numera torde vara ganska
sällsynt på målarskolor. Mot
bjurströmsele-verna höll Ullman, sedan de börjat utställa,
formliga brandtal, men kunde givetvis inte
hindra sina egna elever från att beundra
den färgprakt Ivarsons målningar erbjöd
eUer roas av den spiritualitet Sandberg
visade. Emellertid var det väsentliga i
Ullmans varningar för modernismen något
sunt och beaktansvärt: han ville att
eleverna inte skulle enrollera sig i extrema
riktningar, som på ett för tidigt stadium
avskar deras utvecklingsmöjligheter. Det
kan visserligen genmälas att de unga.
möjligen kunde utvecklas just genom att.
enrollera sig i extrema riktningar och härpå
har ju flera av bjurströmseleverna, som
dock inom parentes sagt endast i
undantagsfall blev »extrema» medan de gick på
Valand, varit goda exempel. För flertalet
målarskoleelever äger emellertid det sagda
tillämpning. »Att starta på sitt
temperament som ett arvegods, ger på livets
middagshöjd torka och missväxt», var en av
Ullmans teser och en annan att man inte
bör tappa bort det intima förhållandet till
verkligheten. En reaktion mot den ensidiga
färgdyrkan hade väl förr eller senare
kommit och de yppersta resultaten på denna
linje har ju också nåtts av Ragnar
Sandberg, men Ullman gav tidigast och fränast
uttryck för sin önskan om en annan
sakernas ordning och hade ett auditorium, som
lyssnade och tog emot. De höga rena
färgerna har knappast några älskare i den gene-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
