Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Fjalar och Oidipus. Av Erland Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F j alar o ch Oidipus
gåvo uttryck åt hans egen tro. Till en del
hade han rätt, men man kan inte komma
ifrån, att han också läste in kristna
åskådningar i de antika verken. Det visar sig
främst just i att han i Sophokles’ dramer
såg något av det odödlighetshopp, som för
honom blev den yttersta förklaringen till
livets skiften. Fjalar slutar sitt tal till
gudarna, där han erkänner sig besegrad,
med orden:
Jag har lärt er känna, ej jag blyges
att mig böja för er en gång.
Mätt jag är på livet, och jordisk storhet
är mig ringa vorden. Jag går till er.
Det är ord som påminna om slutstrofen i en
fornnordisk dikt, Krakumal, där Ragnar
Lodbrok kväder:
Hem bjuda mig valkyrjorna,
dem från Valhall
Odén mig sänder.
Glad skall öl jag med asar
på högsätet dricka.
Livets hopp äro lidna,
leende skall jag dö.
Det är alldeles i sin ordning, att Fjalar går
till gudarna, men en sådan lösning är
fullkomligt främmande för Sophokles. Man
kan enklast uttrycka skillnaden så, att
enligt grekisk tro den som dör inte går
hem utan går bort. Olympens gudar ha
ingenting med dödsriket att göra; tragediens
hjältar lyftas inte upp till dem, när de
lämna livet, utan stiga ned i underjordens
mörka djup, till de makter, som där
härska. Också för Jobsbokens författare
var dödsriket de väsenlösa skuggornas
dystra boning.
Det är förmodligen också ett misstag, när
Runeberg i den grekiska tragedien spårade
tanken på en gudomlig försyn. Men när han
menade, att dessa tragedier hade till ämne
motsättningen mellan människans
egen-vilja och den gudomliga viljan, hade han
rätt. Människans ringhet i motsats till
gudarnas höghet är en central tanke i äldre
grekisk religion. I Sophokles’ sorgespel
Aias, som Runeberg särskilt beundrade och
som han hade present vid den tid då
Fjalar skrevs, säger Athene till Odyssevs:
En enda dag kan lyfta och kan sänka ned
vart mänskoverk. Ty endast hjärtats blygsamhet
av gudar älskas, vilka hata övermod.
Det är samma lära, som den kören
framhåller i Konung Oidipus. När den olycklige
konungen kommit till insikt om vad han
har gjort och förtvivlad störtar in i borgen,
uppstämmer kören den storartade och för
hela skådespelet centrala sång, som börjar
med ett smärtans skri över all livets
fåfänglighet:
Ve er, dödliga släkten!
Vad skall jag kalla det liv som är ert?
Blott en skugga, ett intet.
(Zilliacus’ översättning.)
Att människans liv är som en skugga och
en dröm, kan man läsa också i Gamla
Testamentet, men det starkaste uttrycket
för denna känsla av förgänglighet och
intighet har Pindaros formulerat genom en
kombination av de två ord, som beteckna
det tommaste och väsenlösaste av allt: »En
skuggas dröm är människan». Det är skälet
till att den fulla och hela lyckan aldrig
kan bli en människas lott — hon är för
liten och för svag. Hon har egentligen
ingenting att fordra, och den som begär
mer än hon får, enligt en outgrundlig
ordnings villkor, visar endast sin egen dårskap.
Och därför blir resultatet, när man tänker
efter vad livet tar och ger, det som
Sophokles låter kören säga i Oidipus på Kolonos,
en tanke, som i många formuleringar
återkommer i antik litteratur:
Aldrig födas det bästa är; därnäst, när livet vi
en gång fått,
att så snart som möjligt gå dit varifrån vi
kommit.
I9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
