Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Joseph Bédier. Ett forskarporträtt. Av Karl Michaélsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Joseph
B é d i e r
Bédier försökte även att analysera fram
de så att säga personliga dragen i
hjältedikterna. Först genom att frigöra dem ur
»folkandans» töcken, genom att avvisa
teorin om kantilenerna, dessa korta sånger,
som skulle uppstått under omedelbart
intryck av de historiska händelserna och som
skulle levat kvar genom århundradena
för att slutligen infogas i en bredare ram,
eposet; slutligen genom att påvisa deras
inre enhet. Framför allt kom han tillbaka
till Rolandssången, enkannerligen till
Oxfordmanuskriptet och dess företräden. År
1922 publicerade han en förträfflig utgåva
av denna handskrift, som följdes av en
diger volym Commentaires, 1927, och hans
sista skrifter, varav en kom ut av trycket
efter hans död, behandla Rolandssångens
text, »på en gång bekännelse- och
propagandaskrift», skriver Mario Roques i samma
nummer av Romania, där den sista artikeln
återfinnes.
Vissa författare hade redan påpekat ett
samband mellan helgedomar som voro
pilgrimsorter och »les chansons de geste».
Bédier fann att de platser, som omnämnas
i dessa episka dikter, »till största delen
ligga vid vägar, som föra till medeltidens
berömdaste helgedomar». I dessa
helgedomar ha munkar och andra för de
tillströmmande pilgrimshoparna berättat några
historier, några mer eller mindre precisa
fakta om de för länge sedan bortgångna
hjältarna, vilkas minne levde kvar på den
ena eller andra orten. Bédier ger en lista på
trettiosex gravar eller reliker, verkliga
eller falska, vilka hugfästa minnet av
personer som voro hjältar i någon eller några
»chansons de geste», och han tillägger mer
än ett tjugutal andra, som hjälpt till att
sprida legender om dylika hjältar. Nå, men
blir det då inte vår famösa »Volksgeist»,
som träder fram i ljuset igen? Nej. Studiet
av Rolandssångens dramatiska
komposition, av andra dikters inre enhet visar
att här stått en man, en verklig författare,
bakom verket. Jag erinrar om Bédiers
vägran att erkänna tillvaron av episk diktning
före omkring 1100, om hans framhävande
av alla stora diktarters födelse vid ungefär
samma datum.
Naturligtvis måste en så omstörtande
teori väcka motstånd. Man har påpekat
betydelsen av en latinsk litteratur och
Henrik Schück var en av de första som,
redan 1914, framhävde detta. Vad är
vetenskapens ord i dag? Jag låter svaret
givas av en som flerfaldiga gånger dragit i
härnad mot vissa av Bédiers ideer, den som
han själv kallade sin mest fruktansvärde
motståndare. Jag citerar Ferdinand Lot i
hans levnadsteckning av 1939: »Det är
icke rätta ögonblicket att diskutera denna
bok. Det räcker att säga att den utgör en
vändpunkt i medeltidens litteraturhistoria.
Möjligt är, att man lyckas överbygga det
svalg, som han lät uppstå mellan 700- och
800-talens händelser och deras legendariska
utformning under xooo- och 1100-talen.
Det är möjligt att man en vacker dag
ickegodtar hans tanke om epikens självalstring
i Frankrike och återvänder till
kontinuitetsteorin. Vad som står orubbligen fast
är att vår epik påverkats av de stora
helgedomarna i Frankrike, Italien och Spanien,,
och att den vunnit spridning längs
pilgrimsvägarna genom kringvandrande sångare,
som besökt dessa heliga rum.» Även denna
snäva värdesättning jämte avvisandet av
»folkandan», av det germanska inflytandet,
påvisandet av vissa dikters inre enhet, är
nog som resultat av de sju års arbete
Bédier nedlagt på sina Legendes épiques, nog
för att man skall kunna förstå och godta
hans stolta slutord: »Je ne regrette rien.»
Samma år som den sista delen av Les
Legendes épiques kom ut, d. v. s. 1913,
publicerade Bédier i Société des andens
textes français, där han förut placerat sina
Tristanutgåvor, sin edition av Le Lai de
l’Ombre. I denna tunna volym, som ser så
menlös ut trots det traditionella röda ban-
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
