Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergman och Clownen Jac. Ett femtonårsminne. Av Erwin Leiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erwin
L ei s er
och samlade sig därför till ett sista kraftprov.
I clownkatkesen framlade han sitt
konstnärliga testamente, och clownen Jac blev
hans självporträtt, må vara att han ofta
blandade färgerna på ett underligt sätt och
dolde sig bakom tjockt påsmetade
främmande egenskaper.
Clownen Jac inledes med en hymn till
minnet.
Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak —
nyckfullt, opålitligt, skämtsamt, illfundigt, pinsamt,
försvagande, tröstande men framför allt — oumbärligt.
Vi leva genom minnet, vi leva i minnet, ingenting sätta
vi — och det med rätta — så högt som ett gott minne.
Hon är vår dagliga härskarinna. Sviker minnet, träder
strax slumpen i kraft. Man lever nyckfullt, man har
saker och ting på känn. Nå ja, ibland går det ju bra
även på det sättet.
Minnet, som skänker tröst och trygghet,
och slumpen, »den store förnyaren», äro de
krafter som legat till grund för Hjalmar
Bergmans författarskap. Men när han skrev
Clownen Jac, kände han minnet svika och dö:
»Framtiden är det bästa, om man så ligger
på sotsängen. Därnäst kommer den stund
som nu är. Men dött är dött. . . Att leva i
minnen är att leva bland lik.» Bergman
tänkte på sig själv när han skrev de bittra
orden: »Man märker att man själv börjar
glida in i det grå och bli ett minne.»
Den berömde clownen Jac Tracbac heter
egentligen Jonathan Borck och rymde i sin
ungdom från Wadköping till Amerika, där
han blev en världsberömd komiker. Ett
syndikat av hänsynslösa affärsmän utnyttjar
hans arbetskraft och har gjort honom till en
myt inför offentligheten genom att bygga
honom en labyrintliknande bungalow, där
han lever ensam och olycklig bland sina
tjänare, sina apor och sina blommor. Jac Tracbac
är ingen vanlig clown: hans sketcher äro
tragikomedier som innehålla skräckmoment,
och själv är han så rädd för publiken att
hans omgivning endast med möda kan förmå
honom till att uppträda. När Bergman
slutligen låter honom komma på scenen, spelar
han ingen sketch utan läser upp en
»clown-katkes», som innehåller en bitter vidräkning
med publiken, som aldrig förstått honom,
och clowneriet, som förnedrar honom. Jac
Tracbac, som inte har någon han håller av,
gör ett sista försök för att få ny arbetsglädje
och nytt livsmod genom att låta hämta sin
dotter från Sverige. Men hon blir en besvikelse,
och Jonathan Borck berövas även sin sista
illusion, hoppet på ungdomens styrka och
minnenas välsignande kraft.
Jonathan Borck presenterades i Farmor
och Vår Herre som son till Gabriel Borck och
en tjänsteflicka. Han är således född utom
äktenskapet, i likhet med Jonas Kerrman,
B. Carlander i Herr von Hancken och Jan
Arnberg i En döds memoarer. Hjalmar
Bergman kände sig som en främling i livet, och
som Hans Levander påpekat, tog han alltid
upp illegimitetstanken med ett personligt
tonfall.
Den lille Jonathan Borck växer upp i
farmors hus. Han narrar henne att skratta
med sina fantastiska historier och komiska
påhitt. Han ljuger på ett bakslugt, farligt
sätt. Farmor vet inte vad hon skall göra med
honom.
Hon kunde inte slå honom. Han var kanske inte för
klen för smörj men han var för feg. Bara man hytte åt
honom började han skälva och betedde sig som en
idiot.. . Skamvrån hjälpte. Han skrek som en gast men
han blev mjuk och ångerfull. Kanske till och med
litet för mjuk: det var inte bra det heller. Han blev
rädd för farmor, rodnade och bleknade bara hon talade
till honom, stammade och stapplade med svaren.
En dag förövar han inbrott hos guldsmeden
Gawenstein, blir upptäckt och rymmer några
dagar senare till Amerika med innehållet i
farmors chiffonjé. Farmor glömmer honom
inte och hoppas att han en gång skall komma
till henne i lumpor och trasor och be henne
om förlåtelse. Men när han slutligen
återvänder från Amerika, uppträder han som
spekulant på farmors hus, som hon på grund av
trassliga affärer nödgats sälja. Han har
vunnit sin rikedom genom att på scenen bete
sig på samma sätt som i skamvrån. Till
släktens förfäran kastar farmor ut den rike
sonsonen, vars pengar och yrke äckla henne.
Men utklädd till tiggare kommer Jonathan
tillbaka, tar emot hennes presenter och får
hennes förlåtelse. Sedan köper han utan
hennes vetskap huset och reser tillbaka till
Amerika.
I Farmor och Vår Herre sättes ännu inget
likhetstecken mellan Hjalmar Bergmans och
Jonathan Borcks konst. Men skildringen av
Jonathan Borcks upplevelser saknar
ingalunda beröringspunkter med Hjalmar
Bergmans egen barndom. I Farmor och Vår
Herre heter det om Jonathan att han hade
»livlig inbillningskraft och redan som barn
hade han inbillat sig de rysligaste saker och
trott på dem». Hjalmar Bergman var som
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
