Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergman och Clownen Jac. Ett femtonårsminne. Av Erwin Leiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Bergman och Clownen J a c
barn ovanligt tjock och klumpig, och från
den tråkiga verkligheten, där man endast
skrattade åt honom och förföljde honom,
flydde han till en annan, överjordisk värld.
Denna befolkade han med fantasiväsen, som
utkämpade vilda strider med varandra. I
Jag, Ljung och Medar dus brukar Love,
Hjalmar Bergmans alter ego, berätta rysliga
historier för sin mamma, och när hon vägrar
tro honom svarar han: »Det har hänt
alldeles precis som jag säger. Har det inte hänt
i den här världen så har det hänt i en annan
värld. Och alldeles nyligen, för jag stod
själv och såg på.» Även Jonathan Borck
trodde på sina fantasiskapelser och tog
aldrig tillbaka något vågat påstående, som
hans omgivning betraktade som lögn.
När Hjalmar Bergman i inflationstidens
Berlin kallades »valutasvin» av några unga
män på gatan, frågade han dem med hatten
i handen om de ville ta emot hundratusen
mark. Samma frikostighet utmärker Jonathan
Borck, som i hemlighet köper farmors hus
utan att tänka på sin maktställning och utan
att fästa sig vid det ovänliga mottagande han
fått. Som Victor Svanberg påpekat, saknar
han »det kapitalistiska sinnelaget». I Clownen
Jac förföljer en ström av tiggare den
givmilde clownen och hans lika generösa dotter.
Hjalmar Bergman var själv lika frikostig
som clownen Jac och hade inte heller sinne
för pengarnas värde.
I Farmor och Vår Herre berättas hur det
nummer skapades som gjorde Jonathan Borck
berömd. En gång i tiden hade han samarbetat
med en lindansare, och när denne på grund
av ett förbiseende, som Jonathan gjort sig
skyldig till, störtat och brutit nacken, hade
Jonathan i sin förskräckelse burit sig så löjligt
åt, att publiken trott att det hörde till numret.
På denna skräckpsykos hade han sedan
byggt upp sina sketcher. Men stelkrampen,
som han måste skrämmas i, är ett arv från
farfar, ett minne från skamvrån, som clownen
inte kunde glömma. Hjalmar Bergmans
flykt till fantasiens trolska värld
framkallades likaledes av obehagliga
barndomsupplevelser, som han aldrig kunde bli kvitt.
Efter Farmor och Vår Herre drogs
Hjalmar Bergman till en ny konstart, filmen.
Redan 1917 hade han skrivit sin första
filmnovell, Gycklaren, vars sensmoral var
att ingen hade rätt att förakta gycklarens
konster. 1923 reste Hjalmar Bergman till
Amerika för att skriva filmmanuskript och i
likhet med clownen Jac tjäna den
amerikanska nöjesindustrien. Men han trivdes
inte med amerikanernas dyrkan av
framgången, deras tro på en moralisk mission,
deras jäktade liv och brist på individualitet
och traditioner. Efter tre månader återvände
han till Europa, men först 1926 samlade han
sig till en uppgörelse med Amerika i
komedien Dollar.
I novellen Den andre, som skrevs vid
ungefär samma tid som Dollar och trycktes i
Kärlek genom ett fönster, återkommer
Jonathan Borck, och samtidigt framträder ett
nytt motiv i berättelsen om clownen:
Amerikasatiren. Jonathan Borck har förändrats sedan
farmors dagar. För att dölja hans identitet så
länge som möjligt har Bergman utrustat
honom med ett svart pipskägg och givit
honom en bror, av vilken han ärvt en fiol..
Men ett familjedrag avslöjar honom: han
spelar lika dåligt fiol som hans av
affärsbekymmer nedtryckta farbror August i Farmor och
Vår Herre och föredrar liksom denne sorgliga
melodier. Jonathan Borck spelar emellertid
inte längre teater även i privatlivet, och han
ler aldrig. Han »har helt enkelt inte råd»,
ty han har sålt sina leenden. Varför har han
blivit så allvarlig? »Jag ligger nämligen i
händerna på en utpressare. En narr, som tvingar
mig att arbeta och arbeta och arbeta för
att han ska kunna stoltsera, bravadera,
reklamera, vinna ryktbarhet.» Men trots att
han är trött på sin framgång, fortsätter han
att arbeta, för »den andres» skull, »därför att
han behöver mig». Inte ens mrs Bessie
Paterson, som i sin enkla rättframhet och
närsynta psykologi påminner om Julia
Johnstone i Dollar, kan böta honom och locka
fram hans skratt. Därför tror hon också att
han helt enkelt är elak, »och det är nog
därför som ni inte kan skratta .av hjärtat».
Men fallet Borck är inte så enkelt som mrs
Paterson tror. Den andre handlar om
konstnärens sj älvförbränning, om vilken det i
clownkatkesen heter: »Självförbränning som
är en stark och strid lycka övergår till
självförruttnelse, som är vidrig.» Den andre — det
är Jonathan Borck själv, clownen Jac Tracbae,
den »store skrattgrossören». Man tänker på
ett brev, som Hjalmar Bergman våren 1917
skrev till sin fru och i vilket han säger
att jag under långa år varit den lyckligaste, största,
bästa människa på jorden. En parfvel som lefde i
kärlek till allt, som älskade allt så högt, så glupskt
och så förstående att det inte fick vara något annat
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
