Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Behageliga Flora. J. G. Oxenstierna: Skördarne. Av Kerstin Anér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Behageliga Flora
städers stolta börda»? Så långt är vi nu,
så mycket har vi åstadkommit: snusdosor,
karrosser och ostindiska kompanier! Med
vilka sunda oförfalskade måttstockar mätte
man inte människans prestationer i en tid
då de ännu var mätbara med mänskliga
mått, men just hade börjat sin hisnande
utveckling. Oss faller det inte in att vara
stolta över att vi kan bygga London och
Buenos Aires, vi har nog med de problem
deras kommunikationer och dränering
skaffat oss på halsen.
En av de 1700-talskonventioner som vi
har svårast att förlika oss med, när vi
läser deras dikter, är den att man inte
skulle vara originell. Vår är nämligen den
att man skall vara det. När emellertid
Oxenstierna sätter sig att utforma sina
barndomsminnen, gör han det i en form
som har klassisk helgd och där det endast
gäller att skickligt variera detaljerna i ett
välkänt tema. Han inleder med »Jag
sjunger skördarne ■—» och uppväcker ekon
av ett oräkneligt antal liknande inledningar
från Aeneiden och framåt, han åkallar
sånggudinnan, hon som
Förtjuste Theokrit och stämde Thompsons lyra.
Och gav åt Didos skald, vid lagren den han bär.
En krans av ax och ek som lika evig är,
och antyder därmed den långa och fasta
tradition i vilken han inträder. Alla dessa
allusioner och citat som hans dikt är fylld
av, har nu en bestämd avsikt att behaga
läsaren, genom att han får känna sig
hemmastadd och omgiven av välkända föremål.
Behaget med en detektivroman är för
många dess orubbliga formella
lagbundenhet, och läsarna trivs med att få liket,
mördaren och detektiven introducerade
efter en ständigt upprepad ritual. Detta
något hädiska exempel må påvisa, att
igenkännandets glädje faktiskt är lika viktig
för publiken som överraskningens.
Men det var också andra känslor som
väcktes hos den vittre possessionaten eller
Fot. Röhsska Konstslöjdmuseet.
Terrin med blå dekor. Marieberg
17^5-
Röhsska Konstslöjdmuseet.
ämbetsmannen, som tog emot »Skördarne»
från pressen, just när den gustavianska
epoken höll på att gå in i skuggorna. För
honom var det samhörigheten med en hel
kulturkrets, gemenskapen med
århundradenas elit, som fann sitt uttryck i dessa
ovidianska fabler, i dessa verser ur
senlatinska epigram, som prydde författarens
eget verk. Bildning var på den tiden, när
svensk lyrik alldeles nyss hade börjat
tryckas och bli tillgänglig för andra än
skaldens umgänge, något mycket mera
homogent, mycket trängre och mycket
mindre spritt än nu. De bildades relativt
lilla grupp behärskades dessutom betydligt
mindre än vår värld av språkgränser och
nationalitetskomplex. Och så blev
diktningen inom denna krets fylld av
hänsyftningar på ting och tidigare berättelser, som
endast de invigda kände till och kunde
njuta av. Alldeles som varje gäng, det må
vara av studenter eller svetsare, har sitt
privata förråd av obegripliga epitet och
halvt antydda historier.
För Oxenstierna var det således det enda
rätta och naturliga, att han stöpte sina
känslor och reflexioner inför Skenäs i
lärodiktens form. Vi skulle snarast beskriva den
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
