Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Behageliga Flora. J. G. Oxenstierna: Skördarne. Av Kerstin Anér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kerstin A n é r
Fot. Röhsska Konstslöjdmuseet.
Bonbonniere med polykrom dekor.
Marieberg.
Röhsska Konstslöjdmuseet.
som en essay över jordbruket, med utflykter
både in på personligt lyriska minnen och
allmänna politiska och ekonomiska frågor.
Att något sådant kallades en dikt och
utformades med pretention på att vara det,
hängde ihop med tyngden av en formell
tradition ända från den yttersta antiken och till
det sista arbetet som gjort succé i de
parisiska salongerna. Denna form blev gärna
onödigt stel och hjälplös i vår avlägsna och
gammalmodiga landsända, när den
importerades dit direkt från Europas långsamt
mognade kulturcentra. Men den har, även
den, sina pittoreska sidor.
Diktaren övergår hastigt och mekaniskt
(och inte mindre mekaniskt därför att det
ibland är ganska barnsligt listigt gjort) från
hampskörden till negerslaveriet, från »forna
Svenska Regenters minne» till betraktelser
över Sveriges klimat. Han badar allt detta
i samma melodiska, oprecisa diktion, med
långa, svävande satsbyggnader, matta och
oegentliga rimord, och omskrivningar,
eleganta intill gåtfullhet. Hans uttryckssätt
höjer eller sänker varje ämne till just den
nivå, där bildade människor kan intressera
sig för det. När man har gungats på detta
språk en stund, blir världen mycket brokig,
mycket civiliserad, mycket ofarlig och
mycket intressant; vart man vänder blicken,
kan man vara säker att diktaren hittar
något vackert att peka på, utan att för den
skull glömma skönheten strax bredvid, och
utan att man behöver vara rädd för att
något frånstötande skall komma in i bilden.
Någon slags fulhet finns givetvis med som
kontrast, det hör till de traditionella
stilmedlen och kunde inte undvaras. Men den
tjänar liksom bara till att förhöja
hemtrevnaden, som regnet ute när man har det
skönt inne. Motsättningen ger en känslan
av hur bra vi har det, trots allt, inte
känslan av hur hemskt allting är, trots allt.
Det finns i allt detta en rörande tilltro
till det inneboende poetiska värdet i livet,
även i dess vardagligaste uppenbarelser.
Det finns en tro på diktens kraft att genom
ett valt och slipat språk ge tillvaron
åtminstone ett sken av enhet. Det finns en
lugn och behärskad form vilja, som böjer
alla tänkbara föremål och ideer in under
samma j ämnflytande konversationston, style
louis seize. Någonting av detta ger
slutintrycket av Skördarne — en värld utan
konflikter, där absolut allting kan föras
tillbaka på en gemensam nämnare. Denna
nämnare är den bildade gentlemannen.
Tråkigheten i denne gentlemans värld, där
äventyret och tragedien saknas, kryddas
med avlägset krigsmuller, med ansatser till
en kärlekskonflikt som upplöses i allmän
människokärlek, med mild sentimentalitet,
och med granna tapeter, där antika och
exotiska mönster möts — som ett kineseri
och en halvklädd Diana på en
fajans-cheminée.
Mariebergsrealismen, som så mycket
liknar »Skördarnes» poetiska ideal, målade
kålrötter och salladsblad med fullständigt
botanisk exakthet. Oxenstierna gör
understundom, även han, små vetenskapliga
utflykter. Hans blommor t. ex.
Härma, utan tal på gräsets botten strödda,
De strålars delta färg av dem de blivit födda.
Naturvetenskap och diktning! Goethe har
gjort något stort av det, och Dante, och
Linné; är där en avgrund så stor att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
